Punktskriftsböcker och radio vidgar vyerna

Fröken Amy Segerstedt var föreståndarinna vid Tysta Skolan i Stockholm i slutet av 1800-talet. Hon blev intresserad av punktskrift därför att en av hennes hörselskadade elever också började förlora sin syn. Fröken Segerstedt reste till Paris för att lära sig punktskrift som hon sen lärde sin elev. Hon upptäckte då hur få punktskriftsböcker det fanns på svenska. För att göra något åt detta startade hon Föreningen för blindskrift år 1892. Föreningens aktiva medlemmar lärde sig punktskrift och kopierade böcker, de passiva medlemmarna bidrog med pengar och material. Dessa böcker bildade grunden i Sveriges första lånebibliotek för blinda. Biblioteket låg först i Tysta Skolan och hade öppet två gånger i månaden. Sedan flyttade biblioteket till Luntmakargatan där den blinda bibliotekarien, Beda Engelke, bodde. På så sätt var det möjligt att ha öppet varje onsdag mellan 12-13. Biblioteket var uppskattat och utlåningen ökade snabbt.

1911 skänkte Förening för punktskrift biblioteket till De Blindas Förening (DBF) som hade lokaler på Majorsgatan i Stockholm. Då fanns det 4.561 volymer. Föreningen för blindskrift lades då ner, men många av medlemmarna fortsatte att kopiera böcker åt DBF:s bibliotek. Från 1955 började man också med talböcker som man lyssnade på med rullbandspelare och senare kassettbandspelare. Biblioteket drevs av De Blindas Förening fram till 1980 då verksamheten blev statlig och fick namnet Talboks- och punktskriftsbiblioteket.

Radion var en stor händelse som betydde ännu mer för synskadades möjligheter att ta del av kultur och samhällsinformation. När reguljära radiosändningar startade 1925 sades det att "Nu öppnas de blindas fönster mot livet". Efter gemensamma på stötningar från blindorganisationerna beviljade staten fria radiolicenser till blinda 1927.