Sindri vill påverka med nyskapande dans

En scen, en musiker, en skitig saxofon och en vilja att förmedla genom dansen. Det är komponenterna i Sindri Runuddes nya föreställning Vända och vrida som spelas i vår i Stockholm.

Vad påverkar hur vi tolkar saker runt omkring oss? Är det vår bakgrund, var vi befinner oss när vi får informationen eller någonting helt annat? Konsten har många gånger fått åskådare att bredda sin verklighetsbild och ifrågasätta sin egen trångsynthet. Dansaren och konstnären Sindri Runudde ger publiken nya infallsvinklar genom att föra samman dans, musik och poesi.

Vända och vrida riktas till barn mellan fem och sju år och kommer att spelas fram till april i år. Intresset för att göra något för de yngre kommer ur viljan att ge barn ett förslag på hur de kan förhålla sig till fantasi, livsåskådning och den egna kroppen.
– Jag vill att föreställningen ska väcka en nyfikenhet kring vår egen kropp och uppmana till ett annat sätt att se på den. Genom lek och fantasi kan vi också lära oss om kroppen, säger Sindri, när vi möts i Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen, utanför Stockholm.

Det är en föreställning som växer fram allt eftersom, berättar Erika Sjödin, scenograf och kostymör. Hon har varit med och tagit fram den smutsvita klumpen som ligger mitt på scengolvet och som har haft en stor roll i föreställningens uttryck. När hon hittade det tio meter långa materialet, som går att forma nästan hur som helst, började möjligheterna klarna. Föreställningen har en vilja att visa hur olika perspektiv gör att vi människor ser saker på olika sätt. Det kan materialet gestalta. Ena sekunden ligger det som ett lakan på scengolvet, för att sedan snabbt förvandlas till en skiftnyckel – eller en svan, berättar Sindri:
– Materialet kan vara allt ifrån någonting som jag föds ur, till någonting utanför mig som jag kan manipulera och manövrera. Efter det kan jag låta materialet gå in i min egen kropp och påverka mig att hitta nya vinklar och nya sätt att röra mig på.

Sindri har stor respekt för den egna fantasin. Till och med saker som fysiska material kan bli abstrakta. Det ger stora möjligheter att skapa handling på ett minimalistiskt sätt. Publiken kanske inte kommer att se att Sindri föreställer sig ett tuggummi som växer fram i gommen och som sedan blir så stort att det omsluter hela människan, men det finns där, för att Sindri föreställer sig att det finns.
– Jag tycker att föreställningen handlar mycket om förvandling från någonting till någonting annat. Beroende på vilken begreppsram jag jobbar inom så får det avgöra vad jag gör.

Sindri Runudde är en av få dansare med grav synnedsättning i Sverige. Resan mot att omvärdera synens betydelse i skapandet har varit lång, men den har också lett till att dansarens skapelser blir unika.
– Dansen är ett ypperligt forum när det gäller att ifrågasätta vad syn är för någonting och att sätta synen i relation till andra sinnen. Om jag vidhåller den kritiska analysen så kommer jag in i en helt ny grund att jobba ifrån. För många åskådare är det positivt främmande, säger Sindri Runudde.

Förhållandet till den egna synnedsättningen är komplext för Sindri. Synen betyder nästan allt, men samtidigt ingenting. Allt handlar om perspektiv, likadant som föreställningen. Sindri upplever att som konstutövare kan en så till synes enkel grej som att verka inom sitt område bli en politisk handling, vilket kan bli ett problem:
– Jag kan inte leva som en skapande artist om det kretsar kring att jag har ett politiskt ansvar. Då tappar jag bort varför jag gör det här. Jag blir en representation och ett alibi för någonting som jag inte har valt, samtidigt som jag har en ofrivillig position där jag inte kan frångå att bli politisk. Det är både peppande och jobbigt på samma gång.

Redan under uppväxten i Norrland insåg Sindri att konsten var en viktig del i livet, men det tog ett tag innan discipliner som måleri, foto och skulptur övergick till att arbeta med kroppen.
– Det kanske låter lite klyschigt, men jag kände mig deprimerad om jag inte fick hålla på med dansen. Jag hade en period där jag i övrigt hade det bra, men jag hade ändå en känsla av att något saknades. Då förstod jag att dansen kunde fylla den där saknaden. Sedan dess har jag fortsatt.

Den moderna dansgenren som konstnären verkar inom har en etablerad plats i de finkulturella rummen. Sindri Runudde har många föreställningar bakom sig, både som dansare och som koreograf. Som utövare kantas vardagen av att hitta teknisk precision i övningar som ska få kroppen att röra sig och se ut på olika sätt, men koreografin är friare. När Sindri skapar sker det mycket genom improvisation. Det blir tydligt när vi beger oss mot centrala Stockholm för att förhandsvisa ett stycke från föreställningen för stadens kulturombudsmän. På scen ligger en puppa som långsamt börjar kläckas till ljudet av medskaparen Jens Coméns saxofon. En hand sträcks upp och publiken börjar skratta. Det som övades för en stund sedan är nu utbytt mot någonting annat. Med publik blir den korta scenen helt plötsligt humoristisk.

Inför föreställningen har produktionsgruppen utforskat den mänskliga anatomin och lekt med teorier om expansion, samband, kroppens bindväv och beröring. Trots att det kan låta både krångligt och torrt så skapar det känslor. Kommunikationen som Sindri Runudde och Jens Comén sänder ut är utmanande och går rakt in.

Sindri pratar mycket om den yttre och den inre världen, som lever i symbios och som påverkar varandra. Det blir konkret när jag frågar om hur synnedsättningen påverkar dansen:
– Jag har en inre visuell estetik som jag inte vill utesluta. Jag förmedlar inre bilder i saker som går att se för de som kan se.
Intresset för det politiska och aktivistiska har alltid varit stort. Sindri har hittat sammanhang inom allt från feminism till djurrätt och funktionshinderpolitik. När det gäller dansen finns det dock en vilja att bara få vara konstnär. På scenen betyder synnedsättningen inte mer än att Sindri har en annan erfarenhet än många andra dansare och koreografer.
– Jag tycker att det är tråkigt när konst och konstnärliga praktiker förbises för att det automatiska och instinktiva huvudintresset är fenomenet att jag inte ser så mycket. Det gäller inte bara mig, utan även andra personer. Det kan skapa en ofrivillig identifiering kring en persons funktionsvariation, som gör det svårare att ta plats som konstnär, säger Sindri Runudde.

Om Sindri:

Namn: Sindri Runudde.
Bor: Just nu i Stockholm.
Gör: Dans, koreografi och konst.
Tidigare föreställningar: Blind Boi Diaries, Spectrum, Quiet Dances 2017, och Shapes of States 2016.
Kuriosa: Sindri Runudde fick LHON Eye Societys första stipendium 2017 för att ha verkat för kunskapsspridning om Lebers sjukdom i samband med föreställningen Blind Boi Diaries.
Aktuell med: Föreställningen Vända och vrida på Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen, utanför Stockholm som spelas i februari, mars och april 2018.

text & foto: Caroline Gollungberg

Tips! Lyssna på reportaget i Radio SRF här.