Oscar är på ryggen av en annan person, som står upp med kutad rygg. Fotot indikerar att personerna är mitt i en match och att någon i nästkommande ögonblick kommer att vara slängd på mattan under dem.
Oscar är van vid närkontakt. Sporten som han utövar kräver både styrka, smidighet och taktiskt tänkande.

Utan begränsningar

Showdown, goalball och elektrongevärskytte är sporter designade för synskadade idrottare. Men Oscar Widegren tränar judo. Han ser sig som en problemlösare och valet av idrott skvallrar om en person som inte låter sig stoppas av dålig syn. Inte ens av jättedålig syn.

Torvallahallen i Haninge. Det är lördag. Den stora handbollssalen har förvandlats till en arena där blå- och vitklädda idrottare kämpar hårt för att kasta sin motståndare i mattan på golvet. På en av väggarna hänger en stor skylt som hälsar alla välkomna till Södra Judo Open. Atleterna brottas till ljudet från publikens hejarop, som fyller hallen likt surrandet i en bikupa.

En ung kille i blå judodräkt tar ett par långsamma och exakta steg upp mot matchområdet, som om han räknade dem. Han bugar djupt mot sin motståndare i vitt innan domaren signalerar att matchen är igång. Det tar inte lång tid innan matchen avslutas och den blåklädde brottaren pekas ut som vinnare, tack vare ett halslås som tvingat den vitklädda att ge upp. En del av människorna i publiken tystnar för en sekund, som av häpnad, innan de bryter ut i vilda applåder. Domaren leder segraren av mattan med ena handen på hans axel, den andra på hans armbåge. Killen i blått, som är blind, har precis vunnit sin första match för dagen, mot en fullt seende kille från Norge.
– Jag kommer inte ihåg den matchen, det var inte världens grej. I judo har alla samma förutsättningar så att kunna se ordentligt är inget stort övertag, säger 19-årige Oscar Widegren när jag frågar hur det kändes, en typisk sportfråga. Oscar tänker efter en stund och säger att det hade varit mer imponerande om han som blind dribblat av en seende i fotboll.
– Där är skillnaden för en seende och en blind mycket större, säger Oscar med ett leende.

Judo är en sport inte helt olik brottning. En av skillnaderna är att idrottarna har på sig stora dräkter, så kallade Judogis. Dräkten ser ut som en morgonrock, fast tjockare och med ett bälte som håller ihop den. Bältet finns i olika färger och visar vilken nivå idrottaren är på. Vitt är lägst och svart är högst. I judo får man poäng genom att kasta sin motståndare helt eller delvis på rygg. Man kan också vinna över sin motståndare med armlås, halslås eller genom att hålla fast den på rygg i 20 sekunder.

Det finns två olika poäng att ta genom kast. Den första är Ippon, som ger 10 poäng. Om man får en Ippon är matchen vunnen oavsett hur lång tid som är kvar. Den andra är Wazari, 5 poäng. Får man två stycken Wazari blir det alltså 10 poäng och man har därmed vunnit. Judo är en sport kantad av ordning och disciplin. Man kan få varningar för olagliga grepp, passivitet eller för att kliva utanför mattan för att fly sin motståndare. Får man tre varningar blir man diskad och motståndaren tar hem vinsten.

Det är alltså den här kampsporten som Oscar Widegren började med när han var elva år. I december 2017 tog Oscar svart bälte, vilket kallas 1 dan. När Oscar tävlar i parasport, med andra synskadade, tävlar han i klassen för de som har 0 till 10 procents syn. Där brukar Oscar vara den som ser sämst. Men han tränar och tävlar oftast med seende, utan allt för stora hinder.
– Det är ett stort handikapp, men det gör det inte omöjligt. Handikappet påverkar många situationer, men det innebär inte att det inte går, menar han.
Oscar har en positiv syn på livet, vilket märks i skratten under intervjun. När jag säger att jag tycker att han framstår som en optimist, säger han:
– Nej, jag skulle inte kalla mig det. Jag ser mig mer som en problemlösare.

Men varför blev det just judo han fastnade för? Enligt Oscar hade det mycket att göra med gemenskapen och tillgängligheten. Han har spelat goalball när han var yngre, men det var få som deltog och träningen låg långt bort. Att åka från Järfälla i norra Stockholm till Gubbängen söder om stan varje dag var inte värt det. När han fick chansen att testa judo tillsammans med Sveriges mest framgångsrika paralympier, Nicolina Pernheim, insåg Oscar att det i judo inte spelar någon roll hur bra (eller dåligt) man ser. Man kan träna på vilken klubb som helst, med vem som helst. Det var perfekt för Oscar, som nu kunde byta Gubbängen mot Midsommarkransen och Stockholms judoklubb. Det var också Nicolina och hennes pappa Martin, landslagscoach för paralympiska judolandslaget, som introducerade Oscar till tävlandet. Det var dock inte strävan mot att vinna, utan gemenskapen inom sporten, som gjorde att han stannade.
– Det fanns många där. Det var tjejer, killar, stora som små. Och det var jättekul. Oscar anar att nästa fråga kommer vara 'varför var det kul?' och svarar själv:
– Eftersom det inte riktigt fanns några begränsningar. För min del känns det liksom ganska fritt.

Just frihet, tillsammans med självständighet, är något Oscar alltid har värdesatt. När han var yngre och deltog på ett av Synskadades Riksförbunds sommarläger på Gotland insåg han vikten av att klara sig själv.
– Man ska inte bara bli sittande för att det inte finns någon som kan reka rummet åt en, säger han.
Vi pratar en stund om riskerna som finns med att bli stillasittande och konstaterar att det är lättare att hamna i sådana situationer när synnedsättningen försvårar saker som att springa själv, speciellt på outforskade platser. Det finns många som ger upp och som inte vågar gå ut och leva, menar Oscar, och då pratar han inte bara om människor med synnedsättning.

Svårigheterna med att orientera sig har aldrig stoppat honom. Oscar ger sig ut på långa promenader utan någon större eftertanke och de gånger han har gått vilse, vilket har hänt många gånger, så har han alltid hoppat upp på hästen igen. Ibland med sin pappas hjälp, och en gång med grannens. Ett fåtal gånger har han behövt bli hämtad, men då har han verkligen gått vilse. Hans föräldrar har aldrig behandlat honom som om han var gjord av glas, vilket han är tacksam för. Oscar är en orädd person med en teori om varför.
– Jag har fått skada mig från början och komma på själv hur jag ska göra för att inte skada mig. Jag sprang liksom runt som liten och kände 'här kan jag vara'.
Han skrattar till innan han konstaterar att rädsla inte är bra att ha när man måste kunna lita på sig själv och sin egen förmåga, vilket är viktigt inom judon.

Sista året på gymnasiet är i full gång och Oscar börjar inse att betygen kanske inte riktigt är så bra som de skulle kunna vara, men hans underfundiga min låter mig förstå att de inte är så dåliga. Precis som för vilken gymnasielev som helst händer det mycket för Oscar just nu. Han skrev nyligen högskoleprovet och har just nu tankar om att läsa på KTH nästa år. Det eftersom han gillar både matte och datorer. Oscar skrattar när jag påpekar att det stämmer bra överens med att han definierar sig själv som en problemlösare. Att samtidigt träna sex kvällar i veckan ställer krav, men det är inget som verkar tynga honom, och högskoleprovet hann han med ändå.
– Jag får mer tid på mig och färre frågor än de seende, så det fanns ingen anledning till att inte göra det, säger han.

I november åkte Oscar till Portugal för att delta i världsmästerskapen för synskadade, vilket var en tävling av stor betydelse. Målsättningen att vinna någon match, ha en bra form och plocka rankingpoäng i kvalet till Paralympics i Tokyo 2020, var en tuff målsättning. Framförallt under VM, där man åker ut ur tävlingen om man förlorar en enda match, och måste vinna minst fyra för att ha chans till medalj.

Tyvärr förlorade Oscar sin första match mot en Turkisk spelare efter en mycket jämn kamp. Oscar hamnade i underläge i matchens tidiga skede och jobbade hårt för att ta igen poängen han gett bort. Han var nära några gånger, men i slutändan räckte det inte till. Efter att ha varit på offensiven på jakt efter en poäng öppnade Oscar upp sig själv för en attack i slutsekunderna och den turkiska motståndaren kapitaliserade genom att plocka ytterligare en poäng för att bli utpekad som segrare.
– På sätt och vis är jag nöjd, jag körde bättre än jag gjort på länge. Men jag hade velat gå längre i tävlingen. Det hade varit skönt att köra bra och få med sig en medalj, säger Oscar.

I slutändan var det rankingpoängen han ville åt i sin resa mot Paralympics, men han fick lämna tomhänt denna gång.
– Jag är väldigt motiverad att jobba vidare, ta poäng och ta en plats till Tokyo så det är bara att jobba vidare.
Trots resultatet låter Oscar sig inte bli nedslagen och blickar redan framåt mot nästa tävling som är German Open i vår, där han vill att göra ännu bättre ifrån sig.

Det märks när han börjar prata om hur stor publik just Paralympics drar jämfört med alla andra tävlingar. Han tystnar och drömmer sig bort för en sekund, säkerligen till Tokyo och arenan där tävlingen kommer ta plats. I stunden av tystnad föreställer jag mig Oscar på mattan med tusentals människor på läktarna runtom. Jag kan höra hur de ropar och jublar till ljudet av imponerande judokast som sänder ljud av explosioner genom hallen när en spelare blir slängd på rygg. Det är lätt att förstå lockelsen av en sådan tillställning.

Evenemangets storlek har uppenbarligen en speciell dragningskraft för Oscar. Tävlingen är det största man kan delta i som idrottare. Men vilka ser han upp till? Oscar måste fundera länge innan han kommer fram till vilka hans idoler skulle vara.
– Människor överlag som bara kämpar på och som försöker bli bra, tycker jag är stora idoler. Det är viktigt att se att det är fler som försöker och inte ger upp.

Det blir mer och mer självklart varför judo är den perfekta sporten för Oscar, framförallt under samtalet om hans olust till att sitta vid sidan. Oavsett om det handlar om judo, eller jägarboll i skolan, så vill han vara delaktig. När jag frågar var drivet kommer ifrån svarar han bestämt:
– Det finns så mycket jag vill göra, och jag vill inte känna att jag inte kan göra något som jag vill göra.

Som Oscar ser det har han inte mycket till funktionsnedsättning. Visst, han kommer nog aldrig bli ett fotbollsproffs som Messi, men han anser att han kan göra allt som andra kan.
– Det tar bara lite längre tid för mig.

text & foto: Emil Mattsson