Dirigenten Mohamed Saad Basha har handen på hakan och i bakgrunden spelar orkestern cello.
Den slitna dirigentpulten och stållinjalen som dirigenten och musikprofessorn Mohamed Saad Basha slår med mot pulten för att visa på tempot.

”Det blir bara musik om vi är enade”

Al Nour Wal Amal-orkestern i Kairo har sedan 80-talet förfört sin publik med klassisk musik i världsklass. Alla musikerna kommer från olika samhällsklasser och bakgrunder, men två saker har de gemensamt: de är kvinnor och de är blinda.

Utanför Al Nour Wal Amal-orkesterns repsal i Egyptens huvudstad hänger fotografier på väggarna. De är minnen från olika konserter de hållit i olika delar av världen. På en bild poserar den egyptiske presidenten Abd al-Fattah al-Sisi framför orkestern, en påminnelse om den stjärnstatus som musikerna har kommit att få. Orkestern har blivit nästintill en nationalsymbol som numera kallas för "den fjärde pyramiden" med hänvisning till de tre berömda pyramiderna i Giza. Endast kvinnor får medverka och alla är blinda eller har en stark synnedsättning. Därför översätts också noterna till punktskrift, något som underlättar vid inlärningsprocessen. Därefter måste hela orkestern lära sig all musik utantill. Och framförallt måste de kunna lyssna på varandra.
– Det som är mest utmanande för oss är att lära oss allting utantill, inte bara noter och text utan även dynamiken när vi ska spela forte eller piano och så vidare, säger Shaima och berättar att de har memorerat mer än 100 musikstycken.

När hon var liten förstod hennes familj först inte att hon var blind. När de väl insåg att så var fallet frågade hennes mamma en blind flicka på gatan om hon kände till någon skola för blinda, vilket blev hennes första kontakt med skolan som egentligen är mycket mer än bara en orkester.
– När jag började studera hörde jag plötsligt ljudet av musik. Så jag följde ljudet genom korridorerna tills jag kom hit till orkestersalen. Och jag frågade 'Kan jag också få börja här?'. Jag fick göra några prov och testa vilket instrument som passade mig bäst, säger hon.

Då var hon 12 år, idag är hon 34 och fortfarande violinist i orkestern. Enligt henne har musiken de skapar spelat en viktig roll för att förändra attityden mot blinda i Egypten.
– Vi utmanar det egyptiska samhället. Vi lever på 2000-talet, och trots det finns det folk som tror att blinda inte kan göra någonting. Vår orkester har förändrat människors uppfattning.

För Shaima har musiken blivit ett sätt att fly bort från vardagen, samtidigt som hennes roll i orkestern förändrat hennes personlighet.
– Att vara en del av det här har gett mig en självständighet jag inte hade innan. Dessutom har jag fått resa och träffa människor från olika delar av världen, det har breddat mitt medvetande.

Det är trångt i repetitionslokalen och framför orkestern står en sliten dirigentpult. På sina håll är den fanerade kanten helt borta, vilket snart får sin förklaring. Bredvid ligger nämligen dirigentpinnen som i den här orkestern består av en kraftig stållinjal som dirigenten och musikprofessorn Mohamed Saad Basha slår med mot bordet för att kunna visa på tempo och kommunicera med orkestern utan att behöva använda ord.

Al Nour Wal Amal-orkestern startade som Mellanösterns första välgörenhetsorganisation för blinda flickor på 50-talet i samarbete med Röda Korset. Syftet var att förändra samhället och ge bättre möjligheter för synskadade. Senare startade orkesterverksamheten och efter en konsert på den stora operan i Kairo 1972 blev de rikskända. Inbjudningar från olika delar av världen började strömma in. Idag understöds skolan av de egyptiska myndigheterna och orkestern leds av några av de bästa från musikkonservatoriet i Kairo. Amal Fikry är själv inte blind, men har varit med nästan från starten. Idag är hon i 70-årsåldern och precis som för 20 år sedan ansvarar hon för orkesterns alla bokningar och resor, vilket har blivit många genom åren.
– Den här orkestern har en unik ställning i världen och det de gör är oerhört svårt, särskilt när alla bitar ska sättas samman till en enhet, säger hon och berättar att de varit i 31 olika länder tillsammans.
– På varje resa får de också en ledig dag då de kan shoppa lite, de älskar nämligen att shoppa, säger hon och skrattar.

I år har de fått inbjudningar från både Serbien, Malta, Kina och Kanada och just nu väntar de på att få flygbiljetterna godkända av myndigheterna.

Randa spelar kontrabas i orkestern och lyser upp när hon får några frågor om sitt engagemang.
– I början när jag spelade i orkestern var jag väldigt nervös, men jag fick snabbt lära mig att jag behövde lugna ner mig för att kunna åstadkomma den enhet som orkestern behöver, säger Randa och menar att hela orkestern blivit en enhet, trots mångfalden hos dem som medverkar.
– För oss spelar det ingen roll vem som är muslim eller kristen eller vilken bakgrund vi har. Det blir bara musik om vi är enade och det är just våra olikheter som leder till en enhet, säger hon.

text & foto: Jonas Egfors