Johan Amarosu Wennerby ler med tänderna. Han har grå t-shirt. I bakgrunden syns vatten och en av Göteborgs kranar.
Johan Amoruso Wennerby kämpar för att synskadade ska ha en fungerande vardag när det kommer till transporter. Han arbetar idag med självkörande bilar på Volvo Cars.

Johan bromsas inte av synnedsättningen

För många innebär en synförlust att fråntas möjligheten att köra bil, men för Johan Amoruso Wennerby ser framtiden ljus ut. Han arbetar för att han själv och andra med synnedsättning ska kunna sätta sig bakom ratten. Om själva ratten finns kvar när han är klar, vill säga.

Det är måndag eftermiddag och Göteborgs centrala delar har precis börjat klogga igen efter arbetsdagen. Johan har tagit färjan som ansluter Hisingen till den övriga staden. Dagen har spenderats i möten, men för Johan känns det inte speciellt jobbigt att byta 59 dagar i Italien mot vardagslunken. Han anser att det inte spelar någon roll om han jobbar eller är ledig. Tid är tid, och han ser till att spendera den på saker som han vill göra, snarare än måste.

En av sakerna Johan brinner för är att skapa möjligheter för personer med synnedsättning att få en fungerande vardag med hjälp av mobilitet. Det har lett till att han i dag arbetar med självkörande bilar på Volvo Cars.
– Synskadan som jag fick när jag var tio år har gjort att självkörande bilar har blivit lite av en dröm och en fixering, säger han.

Hur menar du med fixering?
– Att jag inte ser bra nog för att kunna ta körkort har gjort att jag har blivit intresserad av allt från sportbilar till prestanda, motorer och design. Det har blivit ett begär jag har för att jag inte kan uppfylla det normala behovet av att köra bil.

När Johan var tio år förlorade han 90 procent av sin syn i Stargardts sjukdom. Familjen hade precis flyttat till Zambia och han skulle börja fjärde klass i Swedish Embassy School när han plötsligt inte såg vad fröken skrev på tavlan. När jag frågar honom om det var tufft att gå igenom två så stora livsförändringar samtidigt förklarar han att det snarare kom med fördelar.
– Det var tack vare situationen med en liten skola och en liten klass som jag fick optimala förutsättningar.

Från Sverige skickades uppförstorade böcker och förstoringsglas, och tillsammans med läraren knäckte Johan koden för att kopieringsapparaten skulle kunna trycka upp undervisningsmaterial i 141 procents storlek på A3 papper. Men han insåg samtidigt att de nya förutsättningarna krävde att han lade sitt fulla fokus på studierna.
– Jag kunde inte vara något annat än skärpt i skolan för att få det att fungera. Jag behövde en beslutsamhet för att komma ur skolan på ett bra sätt och kunna fortsätta ut i ett yrkesliv.

När skolan var avklarad följde ett år som au pair och efter det juridikstudier. Efter två somrar på en juristbyrå återupptog han sitt gamla intresse – teknologin. Johan tycker inte att man behöver stanna i ett visst yrke för att man har gjort särskilda val i livet. Han är inte rädd för att själv testa gränser och förflytta sig professionsmässigt.
– Jag har varit intresserad långt tidigare än gemene man eller ens Volvo Cars har pratat om självkörande fordon. Jag har följt teknikutvecklingen och till och med diskuterat med Volvo Cars innan de hade några seriösa projekt med självkörande fordon, säger han.

Det som de flesta skulle kalla för att byta bana kallar Johan för utveckling. Och nu märkte han att teknikintresset kunde appliceras på teknologi för självkörande bilar.
– Livet är en utveckling och en utbildning i sig. Att jobba och leva med utvecklare i ett högteknologiskt bolag i 16 år är nog en tyngre utbildning än att studera fem år juridik. Det känns som att universitetet gav en viss kapacitet och en viss förmåga att växa upp i samhället, men sedan tar man det vidare och utvecklas för varje dag som går. Man kan fortsätta lära sig nya saker och att tänka på nya sätt hela tiden. Det känns som en pågående resa.

I dag är han 41 år gammal och livet har vänt och vänt tillbaka igen. Johan är småbarnspappa mitt i karriären med en förkärlek för fart och ombyte. Livet får gärna vara intensivt. Vakna tidigt, lägga sig sent. Och om någon på jobbet frågar om han vill hänga med och åka snowboard en sen kväll, med långt ifrån optimala förutsättningar, så är Johan inte den som säger nej.
– Det gäller även om det rationella är att säga att det inte är särskilt bra skidåkning och att det är väldigt farligt och ganska jobbigt. Sådant bromsar mig inte riktigt.

I strategigruppen på Volvo Cars kan Johans synnedsättning göra sig påmind, men inte mer än att han behöver berätta för medarbetare att visuella presentationer är ointressanta och att han i bland behöver förklara varför hans blick fungerar på ett annat sätt än normen.
– Jag vet att min blick inte är likadan som en fullt seendes blick. Jag tittar inte folk i ögonen och det kan upplevas som att jag undviker folk, är blyg eller försiktig. Då kan jag i bland förklara för att folk inte ska behöva sitta och tänka på det.

I åttonde klass blev Johan retad för sin synnedsättning. Han minns än i dag hur mycket det sårade och hur inkapabel han var till att ge svar på tal. Istället knep han ihop som en mussla. När han kom ut i det vuxna livet lärde han sig och växte. Det tog många år att hitta självsäkerhet i att förklara sina behov och vara transparent med sina förutsättningar. I dag ser han att det uppskattas av hans medmänniskor. Samtidigt anser han att det är lätt att ducka för ämnet för att slippa sticka ut eller bli obekväm. Men å andra sidan, är det ingen som är perfekt.
– Alla människor har något som för den människan är jobbigt eller imperfekt. Om jag säger att jag har en synnedsättning och inte kan läsa dens presentation så kan folk uppleva det som starkt att man vågar blotta sig. Då får man mer respekt och skapar både närhet och bra kommunikation.

Klockan slår 16 och det är åter igen dags för Göteborgs infrastruktur att prestera framkomlighet på arbetarnas väg hem från jobbet. Den här synen kan vara ett avlägset minne om några år, tror Johan, som ser flera parallella möjliga scenarion för framtidens transporter. Men hur många år det dröjer innan självkörande fordon är en del av vår vardag är svårt att gissa sig till.
– Sverige har inte gått i bräschen för att vara först och ingen har tillåtelse att köra självkörande fordon utan säkerhetsförare.

En sak som är säker är att vårt sätt att förflytta oss kommer påverkas i grunden. För personer med synnedsättning kan det, enligt Johan, bland annat innebära att en allmän kommersiell tjänst utmanar färdtjänsten.
– Bilar har lärt sig att förstå tillräckligt för att kunna navigera i komplexa miljöer och närma sig självkörande. Det beror dels på att tekniken har blivit mindre, och att man nu kan proppa in allt som behövs i ett vanligt fordon. Samtidigt är teknologin så långt fram att fordon kan lära sig av varandra och bli bättre tillsammans än var och en för sig.

text: Caroline Gollungberg
foto: Angelica Hvass & privata