Två män sitter i varsin röd fåtölj vända mot varandra. De håller i varsina papper och ler stort. I bakgrunden hänger ballonger i orange och gul.
Niclas Norlindh (till vänster) publicerar filmer med inbjudna gäster under konceptet Skrattar du förlorar du.

"Man måste kunna bjuda på sig själv"

Vissa är liberala. Andra restriktiva. Att skoja om synnedsättningar är ingen självklarhet. I alla fall inte på alla sätt. Perspektiv kontaktade två av de största humorprofilerna i den synskadade sfären och diskuterade självdistans, reaktioner och tolerans.

Till slut är det Annas tur att äntra scenen. Materialet är inövat till sista stavelsen och förhoppningen är att kursen inom stand-up, som hon gick förra året, ska resultera i den timing som är nödvändig för att kvällens skämt ska nå fram. Sedan 2004 har publiken på Big Ben stand-up comedy club i Stockholm sett storheter som Björn Gustafsson, Petra Mede och Soran Ismail ta några av sina allra första komikersteg. Men den här gången ska inledningen inte bara vara annorlunda utan även ge reaktioner som ska komma att prägla komikern själv.

Anna gör sig redo. Ställer sig på scenen ackompanjerad av en jublande publik. Skämtet handlar om att Anna är blind. Hur ska hon kunna veta var publiken är? Anna fortsätter giget, som filmas och publiceras på Youtube, och hon känner att hon faktiskt har genomfört någonting bra. Men det är dagen efter som responsen gör sig gällande. Via sociala kanaler får Anna höra att hon förminskar sig själv.
– Det blev en diskussion där vissa inte tyckte om inledningen och även andra delar av materialet, säger hon.

I dag är det drygt nio år sedan Anna Bergholtz ställde sig framför publiken med ryggen medvetet vänd åt fel håll.
– Det var till och med så att en komiker var på väg fram en gång för att vända mig rätt. Han trodde verkligen att jag inte förstått vilket håll jag skulle stå på.

Även om hon fortfarande är glad över insatsen finns det detaljer hon skulle ha ändrat om hon hade gjort uppträdandet i dag.
– Jag hade nog valt att skämta mer om fördomar mot blindhet än om min egen funktionsnedsättning. Jag tror det. För det värsta var att det var just 'mina egna' som kritiserade mig och det var något jag blev ledsen av.

I dag har Anna Bergholtz hunnit bli 41 år och arbetar främst inom journalistik samt föreläser om bland annat normarbete. För henne har humor varit ett genomgående tema i arbetslivet. För den breda massan kanske hon mest är känd som världens troligtvis första icke seende filmrecensent och som tidigare reporter i Sverige Radios P3 Morgonpasset under sitt alias Blindchick. Och med en bakgrund från både SVT och Sveriges radio har hon hunnit förfina sina föreläsningar och insett vikten av humoristiska inslag. Som en del i hennes arbete för tillgänglighet har hon förstått hur inkludering via humor kan fungera som en avväpnade mekanism.

En typisk inledning för Anna på något av alla hennes offentliga uppträdanden är: "Nu höll jag på att säga vad kul att se så många här."
– Det handlar om att bjuda på sig själv. För mig har det blivit ett sätt att avdramatisera ett ämne samtidigt som det faktiskt finns ett allvar i botten. Man vill att alla ska slappna av samtidigt som de reflekterar.

I en studio på Birger Jarlsgatan i Stockholm sitter två män i varsin fåtölj. Den ena personen frågar: Varför kom den döva till läkaren med alla fingrar ur led? Han försökte säga sex laxar i en laxask på teckenspråk. För de som är aktiva på sociala medier är chansen stor att de är bekanta med konceptet "skrattar du förlorar du". Premissen är lika självklar som titeln. Dra ett skämt. Få den andra personen att ljudligt och tydligt brista ut i ett skratt. Enkelt. Konceptet är lika spritt som populärt. En av de mest populära svenska upplagorna drivs av byrån N365 och 29-åriga Niclas Norlindh. Det är även han som är mottagaren av teckenspråksskämtet i andra skinnfåtöljen. Precis som vid tidigare tillfällen, misslyckas Niclas med att behålla fattningen. Motståndaren belönas med ännu en poäng.

Fram till sommaren 2019 hade N365:s upplaga genererat över flera miljoner visningar via flera olika sociala medier. Och enligt Niclas är det en kombination av flera olika aspekter.
– Dels för att det så jäkla dåliga skämt. Men också för vi är jäkla dåliga på att hålla oss.

I dag har Niclas varit på företaget, som arbetar främst med innehåll i olika kanaler, i drygt två år och har titeln humorredaktör. På grund av en sjukdom har Niclas sedan födseln fått leva med begränsad synförmåga vilket präglat hans sätt att kommunicera. Precis som för Anna har humor varit ett sätt för honom att förhålla sig till sin synnedsättning i vardagen. Både för att kunna avväpna samt avdramatisera diverse situationer.
– Ibland kan det vara att jag överdriver min synskada. Om vi sitter och fikar och jag inte ser var bullarna är kan jag, i stället för att snällt be någon skicka en till mig, utbrista 'ge mig en bulle för fan. Jag ser ju inte ett jävla skit'.

Han kan själv inte minnas att han har tagit illa upp över att någon annan skämtat om hans synnedsättning, men har samtidigt förståelse för de som gör det.
– Jag har full respekt för alla typer av människor men ibland tror jag 'toleransen' kan gå till överdrift. Man måste kunna bjuda på sig själv.

När han får höra om Anna Bergholtz rygg utbrister han:
– För mig låter det genialiskt. Det är första gången jag hör talas om det. Det är riktigt roligt faktiskt. Det är tråkigt om folk tog illa upp. Men det låter helt fantastiskt kul.

Anna och Niclas kan inte komma på någonting särskilt som förenar humorn bland de med synnedsättning. Snarare handlar det om individuella preferenser. För Niclas del kokas det ner till något så enkelt som att hans bekantskapskrets näst intill bara består av seende personer.
– Alltså, eftersom jag inte har några synskadade vänner vet jag ju inte om det finns något speciellt. Men mina vänner och jag skojar om allt.

För de som surfar in på filmerna gjorda av Niclas, möts tittarna av skämt om homosexuella, dyslektiker och döda personer.
– För oss är det viktigt att kunna skämta om alla typer av ämnen. På ett vis är det ett sätt att inkludera. Skulle vi skämta om hörselskadade men inte om blinda skulle det bli löjligt. Jag tänker att det till och med kan vara en farlig väg att gå.

Trots den vida spridningen av ämnen genererar produktionerna sällan negativa reaktioner.
– Det är kanske 99,8 procent positiva kommentarer men det är alltid någon som kommer att ta illa upp. Självklart handlar det om att ha respekt för alla människor och det går så klart att ta ett skämt för långt. Jag kanske inte skämtar om terrorism dagen efter ett terrordåd. Men man måste kunna ta ett skämt och tänka vilket uppsåt som finns bakom.

Att skämta på sin egen bekostnad är inget revolutionerande och förekom långt före Niclas och Annas tid. Amerikanska musikern Stevie Wonder kan till exempel frekvent återses skämta om sin synnedsättning. Bland annat via talkshow-sketcher där han, tokigt nog, tar sig an bilkörning och medicinska operationer. Dessutom ger en enkel Google-sökning flera träffar på komiker där individernas normavvikelser får stå i rampljuset.

Men det finns människor som menar att det finns gränser. På en scen i ett fullsatt operahus i Sydney 2018 gör en stand up-komiker helt plötsligt en bekännelse.
– Jag måste sluta med komedi. Jag känner mig inte bekväm i det längre.
Publiken, som bara sekunder tidigare skrattat med i samtliga anekdoter, tystnar.
– Jag har gjort en karriär på självförminskande humor. Men nu vill jag inte göra det längre.

Kvinnan på scenen går under namnet Hannah Gadsby och är mitt inne i sin föreställning "Nanette" där hon talar om de utmaningar hon mött som lesbisk i den djupt religiösa glesbygdens Tasmanien. För publiken i den ikoniska byggnaden berättar hon hur hon traumatiserats av en uppväxt präglad av misshandel, homofobi och självförakt. Och hur hon genom hela sitt liv har använt humor som en överlevnadstaktik i vardagen. Med den slog hon hål på den anspänning som hennes homosexualitet kunde bygga upp i ett rum.
– Det var jag som var anspänningen, säger Hannah Gadsby från scen.

Men nu känner hon sig trött. Under föreställningen, som sänds via Netflix under samma titel, skiftar hon från rappa skämt till absolut allvar.
– Förstår ni vad självförminskande betyder när man redan befinner sig i marginalen? Det är inte ödmjukhet. Det är förödmjukande. Jag förminskar mig själv för att prata. För att få lov att prata. Och jag tänker inte göra det längre mot antingen mig själv eller någon som identifierar sig med mig.

Även om Gadsby fortfarande är komiker i dag och aktuell med den nya föreställningen "Douglas" så var allvaret i "Nanette" från 2018 ett tillfälle att göra ett statement kring att inte behöva be om ursäkt för att tillhöra en normavvikande grupp, samtidigt som hon blev en av de mest omskrivna komikerna de senaste året. Precis som Gadsby framhåller Anna Bergholtz vikten av att tala om normer och ta sig själv på allvar. Och även om Anna säger att alla ämnen är okej att skoja om poängterar hon att det handlar om själva utförandet. Inte ämnet.
– Gör man det på ett snyggt, kul och intelligent sätt så är humor ett fantastiskt sätt att angripa strukturer.
Hon refererar till exempel till sin egen stand-up.
– Det hade varit svårt för till exempel Özz Nujen att köra mitt material eftersom själva poängen med den felvända ryggen försvinner. Men skulle han skämta om synnedsättningar från sitt perspektiv skulle det så klart fungera.

För Niclas väntar nya inspelningsdagar med nya "jäkligt dåliga skämt". Och skulle han få bestämma hade världen varit en öppnare och mer öppensinnad humoristisk plats.
– Jag tycker inte att det ska få finnas några egentliga gränser. Jag hade tackat den personen som hade vågat skoja om synskadade, säger Niclas Norlindh.

text: Peter Elvemo
foto: Angelica Hvass & privata