Sara står på en brygga med sin ledarhund.
Trots hundförbudet fick Sara Shaloom Ekblad dispens för ledarhunden när hon tillsammans med sin pojkvän Öyvind tog sig till Stora Karlsö vid Gotland.

Med ledarhund på Stora Karlsö

Ibland är det ovanliga närmare än vad en tror. Det räcker med att ta båten till Stora Karlsö utanför Gotland för att nå en unik stämning. I somras åkte Sara Shamloo Ekblad dit tillsammans med sin pojkvän Öyvind Vågen. Stora Karlsö, som egentligen har hundförbud, gör undantag för Saras ledarhund Bris och hans kollegor.

Vi tar bussen från Visby till Klintehamn. Där promenerar vi till kajen. En man står på bryggan och hälsar alla välkomna. När det är vår tur säger han att det sällan är hundar på Stora Karlsö:
– Vi är väldigt restriktiva men gör undantag för ledarhundar. Välkomna!

Vi ler.

Båtresan tar en knapp halvtimme. Vågorna går höga. Medan Öyvind går ut på däck och fotograferar sitter jag inne med Bris huvud i mitt knä. Det ständiga gungandet gör att jag halkar runt på bänken.

Jag mår illa.

När båten lägger till tar jag ett djupt andetag och vacklar iland. Det är den första september, lördag och strålande solsken. Fyrvaktaren Klara välkomnar oss till ön. Det är en särskild helg, för det är sista helgen för året som Stora Karlsö är öppen för allmänheten. Imorgon, när båten tar oss härifrån, avslutas säsongen. Sedan får man vänta till maj 2019.

Vi är ett tjugotal personer som samlas runt Klara. När hon beskriver hur de olika husen på ön ser ut märks det att flera av besökarna har varit här förut. Ett barn utbrister plötsligt:
– Vi vet var fyrvaktarbostäderna ligger!

Barnets mamma skrattar och säger att de måste gå in i restaurangen och välja vad de vill ha till middag, för menyn varierar.

Det går att bo på Stora Karlsö och ha självhushåll eller betala för måltiderna. Den som lagar egen mat får köpa med sig råvaror. Ön saknar nämligen affär. Vi har valt att få måltiderna serverade.

Allas namn räknas upp, vi får veta var vi ska bo.
– Sitter nyckeln i dörren? frågar Öyvind.
– Nej, Stora Karlsö är en helt nyckelfri ö, får vi veta. Vi får också veta att vi kan lämna våra väskor och så kör de upp dem till huset.

Efter att ha befriats från min tunga ryggsäck kan jag slappna av. Plötsligt hör jag fågelsång som jag aldrig hört förut. Skarvar. Alikor. Det känns som en saga. Jag selar av Bris och erbjuder honom en kisspaus, sedan selar jag på igen. Vi följer gångvägen som leder fram till vårt hus. Vägen är stenig. Små och stora stenbitar trängs under skorna. Ljudet av fotstegen påminner om porslin som krossas. Ett klart klirrande.

Ibland är det lite svårt att gå rakt, men jag slås av hur förhållandevis enkelt det ändå är att ta sig fram. Vägen är tillräckligt bred för att Bris och jag kan gå bredvid varandra.

Jag stannar. Skarvarna igen. De sjunger i kör. Jag har aldrig hört något liknande. Det är ingen vacker sång, snarare vass, hes. Öyvind säger att de sitter samlade i en svart svärm, färgar de ljusa utskären mörka.

Och havet. Hela tiden har vi havet på vår högra sida. Vågorna slår skarpt mot ön. Det låter dramatiskt, livfullt. Sedan tsunamin 2004 får häftiga vågor mig alltid att tänka på liv och död på samma gång. Jag har respekt för vatten.

En bit fram avbryts vägen av en trätrappa med räcke på ena sidan. Det gör att jag slipper trampa fel. På andra sidan räcket är marken ojämn. Efter ett tag byter det sida och då förstår jag att jag ska hålla mig på den sidan istället. Mellan trappavsatserna är det också räcken. Jag travar på, andas in den friska havsluften.

Huset vi ska bo i har några sovrum, ett kök och ett gemensamt badrum med dusch. Det är ett av få hus på Stora Karlsö som har dricksvatten i kranarna, annars får man hämta vid huvudbyggnaden.

Vårt rum är inrett med två enkelsängar, en hatthylla och några fåtöljer. Våra förbeställda lakan och handdukar ligger i en av fåtöljerna. Bris och jag sträcker ut oss i rummet medan Öyvind går ut och fotar solnedgången från fyrtornet som man kan klättra upp i och blicka ut över hela ön och grannön Lilla Karlsö.

För att hinna se mer av ön bestämmer vi oss för att gå en annan väg till huvudbyggnaden än den vi tog innan. Vi går längs upptrampade stigar. Här är det få stenar att snubbla på. Det är lite rötter här och var men den är ändå mer lättgången. Trots att den är ungefär dubbelt så lång som den andra vägen känns det som att den går snabbare.
– Det luktar ull, säger jag till Öyvind. Han säger att det beror på att vi är omgivna av betande får.
– Är de innanför stängsel? frågar jag.

Det är de inte, fåren strövar fritt. Bris leder mig världsvant fram mellan fåren. De är verkligen nära. Sträcker jag ut handen kan jag klappa dem, men det vågar jag inte. Jag kan inget om får, kan de bli aggressiva? Jag går mitt i en fårflock med en jaktavlad retrieverhund. Tyst tänker jag att det är skönt att jag vet att Bris inte jagar. Han är förvisso i ledarhundssele, men om han hade jaktintresse skulle han kunna ligga på och vilja fram till fåren.

Efter ett tag kommer vi till en grind som vi öppnar och går igenom, stänger den noggrant efter oss. Det visar sig att staketet omgärdar den yta där huvudbyggnaden är belägen. Just där får fåren inte vistas. Det är ett roligt grepp att vända på det, större delen är till för frigående får, en liten del för människor.

I matsalen blir vi visade till ett bord. Det är ljust, kvällarna har inte hunnit bli mörka än. Bris lägger sig bakom min stol. Till förrätt är det olika sorters sill som Öyvind hämtar. Jag beställer in en gotländsk äppelmust. Det smakar ljuvligt.

Till huvudrätt får vi en god fiskrätt. Det finns också en vegetarisk rätt och en med kött. När det är dags för efterrätt finns flera alternativ. Det blir ett svårt val för en kakfantast som jag. Till slut väljer jag en kaka med valnötter och kola. Den är så sagolikt god (och mastig) att jag ber att få receptet. Servitrisen skrattar och säger att det inte finns något recept.

Efter middagen vill vi gå till det lilla museet om öns historia. Tyvärr inser vi att vi inte kommer orka trots att klockan bara är halv tio. Ute har det hunnit bli mörkt och fåglarna har somnat för natten. Vi går vägen med de porslinsljudande stenarna upp till vårt hus. Det går lättare nu. Kanske för att jag inte är hungermatt, kanske för att jag är mer beredd den här gången.

En sak som slår mig flera gånger under vårt knappa dygn på Stora Karlsö, är det sköna i vetskapen om att vi inte kommer att möta några andra hundar. Som ledarhundsförare är jag så van vid att min kropp är i ständig beredskap inför ett eventuellt hundmöte att jag sällan reflekterar över det. Närsomhelst kan det komma en bångstyrig hund med en loj ägare efter sig.

Här kan jag slappna av. Även om jag den här gången inte ger mig ut på egna promenader, känner jag att jag skulle fixa det. Och det är inte bara Bris förtjänst. Stigarna är tydligt markerade och staket, vägkanter och havet ger god vägledning om vilket håll man är på väg och var man bäst sätter fötterna. En stig löper runt hela ön. Personalen är trevlig och hjälpsam. De förklarar, visar gärna och berättar om ön.
Efter morgonens frukost hoppar vi på båten och lämnar Stora Karlsö.

text: Sara Shamloo Ekblad
foto: Öyvind Vågen