Två pojkar står på en brygga. En av dem håller i ett rep som de båda tittar på.
Barnen delas upp i besättningar som ska genomföra olika uppdrag. Ett av dem kan vara att lära sig knopar.

Skepp o´hoj

Visst går det att segla även om man inte ser så bra. Det bevisas varje sommar på västkustska Krokholmen. Här blir barn kompetenta besättningar med självständighet som verktyg. – Man känner att man har lyckats med någonting. Och det känns bra, säger Filip Augustsson, som är en årlig lägerdeltagare.

I Hakefjorden, öster om Marstrand i Bohuslän, ligger den lilla ön Krokholmen som ägs och förvaltas av en ideell sjövärnsförening. På ön står ett gäng hus med plats för bland annat 120 sovande personer, om man "knör" lite grann. Utöver det finns en bastu, båtar, tvättrum och några toaletter. Men inte mer än så. Inga restauranger. Inga affärer. Asfalterade gångar leder besökare från ankomstbryggan mot den knapra bebyggelsen och smidiga vajrar tar en mot bastun, öppet vatten och solnedgången.

Just denna vecka kryllar ön av familjer där minst ett barn har en synnedsättning. Det är nämligen Föräldraföreningen för synskadade barn och ungdomar, FSBU:s, årliga seglarläger som pågår. Det börjar närma sig lunchtid, men ingen verkar vara sugen på något annat än att inhalera havet. Det är tomt på bryggan, där barngruppen då och då samlas för att sedan skingras i olika konstellationer och ta sig an sina tilldelade uppgifter. De är kamrater, sommarlovsfirare, besättningar.

Solen skiner nästan obarmhärtigt starkt och vinden är lagom lugn, perfekt för att försiktigt fylla seglen. Många av dem som befinner sig här idag känner ön utan och innan.

Adam Johansson kom till Krokholmen första gången 1977. Då var han själv ett barn på läger. Liksom många av barnen på årets läger kom han tillbaka sommar efter sommar. Det fortsatte han med även som vuxen. Idag fungerar Adam som en hustomte på Krokholmen. Mellan 80 och 90 dagar per år går han runt här och ordnar för att hålla faciliteterna i gott skick.
– Istället för att köpa en sommarstuga där man behöver göra allt själv så kan man här göra det man själv vill, säger han.
– Det är också härligt att se utvecklingen på ungarna. Första gången de kommer hit är de nästan burna av föräldrar som inte vågar släppa dem. Efter ett besök eller två tar de sin egen bricka i matsalen och klarar sig själva. Och föräldrarna växer också.

– Vill du åka båt eller vattenskoter?, frågar Adams bror Anders, som även han är aktiv på ön.
Lätt svar. Vattenskoter. Vi startar motorn och åker iväg till en närliggande ö där en besättning just har påbörjat ett uppdrag.
– Ni ska fylla den här hinken med vatten, ta ner den hit till mig, och spilla så lite som möjligt på vägen, säger en lägerledare till uppmärksamma barn. En annan ledare fyller i:
– Och om jag har förstått det rätt så är en viktig del av uppgiften att alla ska göra det tillsammans.
– Ja, ni måste hjälpa varandra så att alla kommer med upp och alla kommer med ner.
– Jag tycker alla tar en synskadad i handen, säger en av besättningsmedlemmarna.
– Jag är synskadad och kan inte gå själv, säger en annan. Och en tredje:
– Jag har inga skor.

Alla barn har historier från lägerveckorna de spenderat på Krokholmen. De flesta handlar om när det har varit kul och spännande, men några minnen är läskiga. Det som de flesta är rädda för är att kapsejsa.

– Det har varit läskigt någon gång. När man ligger där i vattnet och väntar på hjälp kommer paniken och man blir rädd och skakig, säger Axel Coster.
– Men när man sätter på sig lite varmare kläder får man tillbaka humöret ganska snabbt. Det handlar om att inse att om jag har gjort det fel en gång så vet jag hur jag kan göra om det händer igen.

I ett sund mellan två av öarna sitter lägerchefen Peter Forkman och guppar i en mindre båt. I väntan på nästa besättning hinner han förklara tanken bakom lägret och varför allt är utformat som det är.
– Själva konceptet är att synskadade ska segla själva och det är därför vi tränar upp besättningar. I en besättning som var iväg nyss är det inte någon som ser fullt, men några som ser hjälpligt. Tillsammans kan de klara det.

När barnen kommer hit har de olika nivåer av kunskap. En del av de barn som blir riktigt duktiga stannar och blir ledare och det händer ofta att en eller två personer med synnedsättning är ansvariga ombord på båtarna. Det fungerar bra här, där det är som en lagun, menar Peter. Han berättar med stolthet i rösten om det som kallas skrikseglingar och som går ut på att ungdomar med synnedsättning sitter ensamma i en båt och får sina direktiv från en annan båt, genom just skrik.
– Det vi vill är att familjerna ska upptäcka att segling är en utmärkt aktivitet om man inte ser. Den stora barriären är ofta att föräldrarna inte kan segla. Då hoppas vi att de lär sig så mycket här att det kan bli ett gemensamt nöje.

Viktor Jansson har varit på Krokholmen varje sommar sedan han var fyra eller fem år gammal. För honom betyder lägret mycket.
– Det bästa är att man får vänner och att man lär sig att segla. Det är roligt att bo på en ö, och alla hjälpts åt och är snälla. Här finns det andra som liksom jag har en synnedsättning. Det får mig att känna att jag inte är ensam i det, säger han.

text & foto: Caroline Gollungberg