Närbild på Lars-Görans mage när han knyter sitt gröna bälte runt midjan.

Vit käpp och grönt bälte

Många personer med synnedsättning vittnar om att självständigheten minskar med rädslan för att bli utsatt för brott. Någon som inte låter sig begränsas är Lars-Göran Nilsson. Genom god kunskap om självförsvar känner han sig trygg i hotfulla situationer.

Föreställ dig att du är på väg hem från en restaurang. Det är mörkt ute och du har bestämt dig för att gå hem istället för att ringa en taxi eller ta bussen. Det är ju bara tio minuters promenad. Någon bakom dig ökar takten på sina steg och kommer snabbt lite närmre än vad du känner dig bekväm med. Du vet inte om personen har bråttom, vill fråga om vägen eller har för uppsåt att råna dig eftersom du inte ser den.
– Får man inte kontakt och de anfaller så får man slå på alla 46 spisarna. Jag ser inte om de slår så jag får skydda huvudet, säger Lars-Göran Nilsson som har grönt bälte i Jiu-Jitsu.

Men det är också en enkel beskrivning av hur en hotfull situation kan se ut. Förövaren kan komma framifrån, bakifrån eller från sidan och anfalla på många olika sätt. Eftersom Lars-Göran inte ser så skulle han i skarpt läge vara tvungen att förlita sig mer på rösten än andra.
– Man hör hur en människa låter när den tänker anfalla, inbillar jag mig. En ofarlig person är lite mjuk i framtoningen, men jag tror att någon som vill en illa beter sig på ett annat sätt.

För några år sedan startade ett gäng synskadade i Skåne en kurs i självförsvar. De ville lära sig hur de slår tillbaka om någon skulle ge sig på dem. Lars-Göran Nilsson var en av deltagarna. När kursen tog slut hörde han av sig till Helsingborgsklubben, Kaisho kampsport, för att se om det fanns möjlighet att fortsätta träna.
– Jag hade lärt mig lite grepp, men det går inte att jämföra med där jag är idag. Tränaren körde mycket med kniv och pistol och så, och det är ingenting för oss synskadade.

Han blev snabbt introducerad för en grupp som tränar Jiu-Jitsu på måndagar och onsdagar och det var inga som helst problem att LG, som Lars-Göran kallas på kampsportsklubben, hade en synnedsättning. På Kaisho tränar människor av stor mångfald gällande ålder och funktionsförmåga.
– Man gör så gott man kan. Försöker man så klarar man av det, säger grundaren Glenn Melldén.
– Att hjälpa LG är alltid lätt. Han är lättlärd och förstår vad man menar när man försöker förklara. Han har ganska svårt att se, så man behöver förklara allt verbalt, men han köper det direkt.

Hemma i Lars-Görans lägenhet på Hantverkaregatan är det ordning och reda. Var sak ligger på sin plats och handdukarna är staplade i prydliga högar i badrummet. På en lång list med massor av krokar hänger hans Jiu-Jitsu-dräkt. Det ser ut som ett egendesignat omklädningsrum, men är tydligen en slump.
– Haha, ja. Det såg ut så när jag köpte lägenheten.

71-åringen har utövat brottning, friidrott, löpning, simning, kula, höjdhopp och längdhopp. I en hylla ligger bland annat en silvermedalj i femkamp från Paralympics i Kanada 1976. Det svider lite i Lars-Göran när han berättar att det saknas en bronsmedalj från VM i Super-G som en amerikanare snuvade honom på 1990. Men det tog inte stopp där. Som 39-åring började han åka utför och för några år sedan började han med det idag etablerade intresset kampsport.
– Det gör att jag kan stå upp på egna ben. Det är jätteviktigt att kunna freda sig om det skulle behövas. Det kan komma vem som helst och vilja strypa en eller ta ens telefon.

Lars-Göran har själv aldrig blivit utsatt av våld på grund av sin synnedsättning, men han har hört historier från bekanta som inte vågar gå ut själva.
– Man hör ju att folk säger att de är rädda. Samtidigt måste man våga gå ut och göra saker. Det är aldrig fel att utöva någonting som gör att man övervinner rädslan, och det gör man genom Jiu-Jitsu.

Teneriffa 2016. Lars-Göran och hans partner är på väg ut på stan för att äta middag. Helt plötsligt skriker partnern att någon har tagit hennes plånbok och bara några sekunder senare är den misstänkta fast i ett polisgrepp. Ficktjuven hade dock rotat i fel fack på väskan och därför inte fått med sig någonting, men det skulle paret inse först senare.
– Jag fick en kick i kroppen. Det var som en kanonkula i magen och jag blev vansinnig. Det är tur att man är född med spärrar, för annars hade han inte levt idag.

Lars-Göran Nilsson har ett tufft yttre som påminner om den klassiska filmkaraktären Dirty Harry. "You've got to ask yourself one question: 'Do I feel lucky?' Well, do you, punk?". Men det finns också sidor hos honom som är reflekterande och bejakande. Om han hade varit med om ett rånförsök idag hade han haft en bättre förmåga att hantera situationen.
– Jag tror att jag hade tagit ett par steg tillbaka och försökt prata först, säger han.

Jiu-Jitsun bygger på balans och konversation och att göra någon illa är endast en sista utväg, menar Lars-Görans tränare och parhäst Stefan Klüft.
– Ju mer man lär sig desto mer förstår man hur mycket man kan skada andra och sig själv. Ju högre upp i nivå man kommer desto mer förstår man vad man håller på med.

Lars-Göran träffade Stefan redan sin första lektion på Kaisho kampsport. Stefan var sen till träningen och erbjöd Lars-Göran lite extra hjälp för att hänga med. Sedan dess har de varit ett team och nu är de på väg mot blått bälte.
– LG är väldigt detaljorienterad och vill veta allt. Det har gjort mig till en bättre tränare. Vi fann varandra väldigt fort och trots att vi började som tränare och adept så gick det snabbt över till vänskap. Vi pratar mycket, säger Stefan.
– Du tog emot mig direkt. Det kommer jag ihåg, kontrar Lars-Göran.

I lokalen syns samarbetet tydligt. De gör samma övningar som de seende deltagarna och arbetar sig igenom passet i samma tempo. Samarbetsövningar övergår till slag, som motas med fastlåsningar. Hipp som happ slängs någon i mattan med en hög duns. Vem som egentligen har övertaget skiftar. Det är inte alltid den som ger sig på någon annan som vinner, vilket är själva kärnan i självförsvar.
– Jiu-Jitsun betyder jättemycket. Jag har fått en ny familj här, men sporten gör också att jag mår jättebra när jag kommer härifrån. Man känner sig stark i kroppen, blir lite kaxigare och får råg i ryggen, säger Lars-Göran.

Han har inte bara förmågan att lära sig självförsvar på samma sätt som alla andra. Han har dessutom en fördel mot seende förövare. Vart Lars-Göran än går så har han med sig ett subtilt, oväntat vapen.
– Den är högeffektiv käppen, och den är inte grann att få runt halsen.

FAKTA: Många synskadade rädda att gå ut

I Synskadades Riksförbunds rapport "Levnadsnivåundersökning bland synskadade", medlemsundersökning från 2018, uppger 35 procent av de svarande de ibland avstår från att gå ut på grund av rädsla att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad. Hälften av dessa anger att de avstår ofta och hälften anger att det avstår ibland. Bland kvinnorna är andelen som ibland eller ofta avstår från att gå ut ensam dubbelt så stor som hos männen, 45 procent mot 23 procent. Däremot syns endast mycket små skillnader när det gäller ålder, grad av synnedsättning eller ytterligare funktionsnedsättning. Jämfört med befolkningen i stort är det en betydligt större andel i SRF:s medlemsundersökning som avstår från att gå ut själva. 45 procent av alla kvinnor och 23 procent av alla män i SRF:s enkät kan jämföras med siffror från SCB:s statistikdatabas som säger att 24 procent av kvinnorna och endast 6 procent av männen i befolkningen från 16 till 84 år avstår från detta.

Så använder du vita käppen i självförsvar:

  1. Greppa förövarens hand och sätt käppen vid personens handled. Använd händerna till att omfamna handleden tillsammans med käppen och kläm åt. Käppen är stum och tillför ett tryck som gör ont, jämfört med att klämma på personens handled med endast händerna. Tänk att du tar stryptag på handleden med hjälp av käppen.
  2. Putta bort förövaren med käppen. Om du har en teleskopkäpp är detta inte lika enkelt som om du har en annan typ av käpp. Oavsett vilken käpp du har så är det en tydlig markering.
  3. Släng upp armen med käppen i på förövarens motsatta axel. Ta tag i andra änden av käppen, som hamnar bakom förövarens nacke. Dina armar ska bilda en sax framför förövarens hals. Kläm åt, som att du klipper med din kroppsliga sax.

text&foto: Caroline Gollungberg