Ett kvinnoansikte. Hon har kort, rödbrunt hår och tittar rakt in i kameran.
När Matilda Thuresson vaknade upp efter trafikolyckan mindes hon ingenting. Varken av själva olyckan eller av de första tretton levnadsåren.

När livet vände

En dag i mars 2000 inträffar en olycka som förändrar trettonåriga Matilda Thuressons liv för alltid. Trots det kommer hon aldrig att minnas den dagen. Faktum är att hon inte kommer minnas någonting alls från de första tretton åren i sitt liv.

text & foto: Joachim Kåhlman

Februari 2021. Snön faller sakta över Falun när tåget bromsar in vid stationen. På plattformen står Stefan Strömberg och väntar. Han är journalist och ska följa med mig för att träffa Matilda Thuresson. Några veckor tidigare kom ett mejl till redaktionen från Matildas pappa Anders, som berättade att Matilda skrivit en bok om sitt liv som kanske skulle intressera oss.

Under tågresan till Falun har jag haft boken i öronen, lyssnat på en historia som är så tung att den nästan är ofattbar men som också innehåller hopp och framtidstro. Det är sällan jag känner mig nervös när jag åker till en intervju, men den här gången gör jag det. Jag vet inte riktigt vad jag ska möta.

Matilda på sitt skolfoto före olyckan.

För att börja berätta om Matildas öde skulle jag vilja ta dig med 20 år tillbaka i tiden. Det är mars 2000 och Matilda Thuresson går i sjunde klass. Dagen fortlöper som vilken annan skoldag som helst och när den är slut går hon och kompisen Marjam hem tillsammans från skolan, omedvetna om att det bara är minuter kvar till katastrofen. Troligen går de och snackar om skoldagen, om någon snygg kille eller om musik. Ingen av dem märker bilen som kommer bakom dem förrän det är för sent. Föraren har somnat bakom ratten och bilen har åkt upp på trottoaren bakom tjejerna. De träffas bakifrån och Marjam dras med av bilen. Färden slutar några meter bort vid ett staket i en grässlänt. Plötsligt är allt förändrat. En liten stund senare dör Marjam på sjukhuset. Matilda har överlevt olyckan med bland annat svåra hjärnskador. Hon förflyttas i ilfart till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hur det kommer gå är det ännu ingen som vet.

Före olyckan var ridning ett av Matildas intressen. Bilden från Hubertusjakten togs några månader innan hon blev påkörd.

Jag och Stefan åker i hans lilla bil hem till Matilda. Hon bor i en ljus lägenhet i markplan i ett område som på sommaren omges av lummig grönska. En av hennes assistenter släpper in oss och vi slår oss ner i soffan i Matildas vardagsrum. Där inne finns ett piano med en uppriggad sångmikrofon som vittnar om musikens plats i hennes liv. En annan sak som är viktigt för Matilda är hennes utseende. Hon håller just nu på att göra sig i ordning och vi får vackert vänta en stund innan hon kommer ut till oss stödd på sin rullator. Hjärnskadan som Matilda fick vid olyckan påverkar hennes balans och medförde även en synnedsättning.

Hon sätter sig ner bredvid mig i soffan och vi börjar prata. Matilda tar långa pauser, tänker efter innan hon svarar och ibland får en av assistenterna hjälpa till eftersom korttidsminnet är påverkat. Efter att ha läst om olyckan och de skador hon ådrog sig är det otroligt svårt att förstå hur hon kan sitta här bredvid mig och prata.

Matilda säger att hon har skrivit boken mest för sin egen skull, som ett sätt att acceptera och bli bekväm med sin situation. Men hon vill också att andra ska få ta del av hennes historia.

– Jag vill visa både för mig själv och andra att trots stora hinder kan man ta sig dit man vill.

Matilda Thuresson signerar sin bok Bruten tid som finns både som pappersbok och som ljudbok på de olika ljudbokstjänsterna, däremot finns den ännu inte i Legimus. Hennes musik finns på Spotify.

När Matilda vaknade upp efter trafikolyckan mindes hon ingenting. Varken av själva olyckan eller av de första tretton levnadsåren. Hon visste inte ens vilka hennes föräldrar eller syskon var utan tvingades lita på att personerna vid hennes sjukhussäng faktiskt var hennes mamma och pappa. Oddsen talade emot Matilda efter olyckan och det var många som trodde att hon skulle bli liggande i en sjukhussäng i resten av sitt liv. Men hon motbevisade dem.

Matilda säger själv att hon ställdes inför valet att kämpa eller att acceptera att bli omhändertagen resten av livet. Då valde hon att kämpa och med en enorm viljestyrka tog hon sig an rehabiliteringen för att få tillbaka sitt liv.

– Redan från start har jag haft mycket bra människor runt mig och det var nog min räddning.

Matilda är tyst en lång stund innan hon fortsätter.

 – Jag har också fått arbeta mycket med att acceptera min situation. Idag är jag bekväm med mig själv, men det tog många många år att komma dit.

Före olyckan var musik en viktig del av livet. På sjukhuset var det också genom musiken som Matildas föräldrar först fick kontakt med henne när hon väcktes efter att varit nedsövd en längre tid. Hon gillar fortfarande att sjunga och i samband med att hennes bok kom ut släpptes också hennes första låtar.

Det var inte bara Matildas familj som behövde lära känna henne på nytt; Matilda var också tvungen att lära känna sig själv. Familjen har varit ett enormt stöd för henne på vägen tillbaka och hon har idag en bra relation till sina syskon, men hon tror att de har fått stå ut med mycket under uppväxten.

 – Jag ville bara ha en vanlig syskonrelation med dem, men det kunde jag inte riktigt hantera och de fick nog stå tillbaka mycket eftersom det blev så mycket fokus på mig.

Ett tag efter olyckan återvände Matilda till skolan och kompisarna men det fungerade inte så bra. Vännerna var i sin egen förändringsprocess i tonåren och Matilda upplevde att de inte riktigt orkade hantera Matildas nya tillvaro.
I början ville alla hjälpa till men en efter en försvann de när hon inte kunde hänga med i deras tempo, vilket ledde till att hon blev mycket ensam.

Vändningen för Matilda kom när hon några år senare hamnade på Framnäs folkhögskola i Piteå, som är experter på personer med förvärvad hjärnskada.

– Mitt första år på Framnäs var superjobbigt, det var då jag fick lära mig att acceptera att jag fungerar annorlunda än andra.

Matilda säger att det, trots den tuffa starten, är tack vare tiden i Piteå som hon är där hon är idag. Där fick hon den professionella hjälpen som behövdes för att hon skulle kunna bygga upp sig själv mentalt.

Minnena om livet före olyckan har inte återvänt. Ibland tror Matilda att hon minns saker, men mest troligt är det saker som hon har fått berättat för sig. Kompisen Marjam minns hon inte alls.

– Det har varit en stor sorg som jag har burit på. Det kunde ha varit jag som var på hennes plats vid olyckan.

Matilda beskriver det som att hon har som ett tomrum i sig efter vännen men att det också känns som att Marjam finns inom henne på något vis. Hon känner ett stort lugn när hon besöker Marjams grav och en stor olust när hon passerar olycksplatsen. Hon önskar att hon kunde komma ihåg olyckan för att veta vad som hände.

Mannen som körde bilen är inte längre i livet, men Matilda hann träffa honom innan han avled. Hon ville se vem han var men mötet blev inte vad hon hade tänkt sig.

– Jag har varit så jäkla arg på honom, han sabbade mitt liv men jag upplevde att han inte förstod hur mitt liv hade blivit, säger hon.

När jag frågar vad hon har för framtidsdrömmar lättar stämningen och Matilda skrattar.

– Jag drömmer om att kunna jobba i framtiden, men just nu fokuserar jag på att marknadsföra min bok och att föreläsa.

Det är bitande kallt när jag kliver ombord på tåget. Jag startar Spotify i mobilen och lyssnar på Matildas musik under färden tillbaka mot Stockholm. Med mig bär jag en känsla av att livet blir vad vi gör det till och att även den svartaste sorg kan vändas till en positiv framtid.