Rätt till stöd att nå målen – men skolorna tolkar lagen olika

I denna första del i vår artikelserie om skolan grottar vi ner oss i lagen. Vad säger den om vilket stöd en synskadad elev har rätt till, hur har formuleringarna förändrats över tid och hur kan det påverka eleverna?

I denna första del i vår artikelserie om skolan grottar vi ner oss i lagen. Vad säger den om vilket stöd en synskadad elev har rätt till, hur har formuleringarna förändrats över tid och hur kan det påverka eleverna?
– Lagstiftningens utformning är bra. Det är implementeringen som är problemet, säger Cecilia Ekstrand, intressepolitisk handläggare med fokus på barn- och utbildningsfrågor på Synskadades Riksförbund.

I skollagen kapitel 3 paragraf 2 står: ”Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som till följd av en funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som gäller, ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.”
– Det här är målsättningen med all skola. Punkt. Men vi har stödparagrafer som inte riktigt matchar det. De ger inte förutsättningar att nå så långt som möjligt, utan det är först när det brister och en elev inte klarar proven som den enskilde, strängt taget, är garanterad stöd. Det preventiva anslaget i lagen försvinner när skolorna inte anser sig ha tid eller budget, säger Anna Quarnström, förbundsjurist på Synskadades Riksförbund.

Att alla elever ska kunna nå så långt som möjligt i skolan kan låta som en självklarhet, men skollagen satte ord på det först 2010. Innan dess var formuleringen att i utbildningen ska hänsyn tas till elever i behov av särskilt stöd. Skolverket är en instans som arbetar aktivt med att hjälpa skolor att tillämpa lagar och regler, bland annat genom att formulera allmänna råd. Skolor bör följa de allmänna råden om de inte uppfyller skollagstiftningens krav på andra sätt, men är inte tvingande.

Jacob Hansson Bärring går i åttonde klass i en friskola i Göteborg. Han har en synnedsättning, språkstörning och dyslexi. I låg- och mellanstadiet hade Jacob en bra skolgång som gav honom både gott självförtroende och goda resultat, men när högstadiet började och han bytte skola förändrades det, berättar hans mamma Joanna.
– Jag som jobbar i skolans värld blir jättefrustrerad när jag jämför hur det kan vara och hur det blev. Vi flaggade ganska tidigt om att det inte kommer att bli en enkel match och föreslog att vi skulle förbereda oss i stället för att stå med skägget i brevlådan senare. 

Men precis det hände. En dag när Jacob kom hem från skolan berättade han för sin mamma att han inte får hjälp. 
– Jag ville inte anklaga skolan utan att ha fakta. Jag ville kunna säga ”det är det här han hade behövt hjälp med, men inte fick”, säger hon.

När Jacob började i den nya skolan var det många i personalen som inte var informerade om hans funktionsnedsättningar, och detta skapade stora komplikationer i undervisningen. Ett exempel var när han under en svensklektion fick små remsor att läsa med text i typsnittet Times new roman i storlek tio.
– Eftersom han är dyslektiker så har han jätte­svårt att läsa. Det tar lång tid att avverka en mening och han såg ju inte ens texten. Lärarna sa att han skulle prova, men han kan ju inte se. Sådana här saker händer gång på gång på gång. 

En söndag sa Jacob till sin mamma att han inte ville gå till skolan. För Joanna var detta mycket alarmerande.
– Innan har han alltid gått till skolan med glatt humör, trots att han behöver jobba mycket hårdare än de andra.

Joanna har en taktik. Hon försöker med egen kraft och kunskap täcka upp för det stöd som Jacob enligt skollagen har rätt till, men som han inte får. Hon kan göra det här eftersom hon själv arbetar inom skolan och därför vet hur man gör.
– Om jag inte hade haft den utbildning och bakgrund som jag har så kanske jag hade tyckt att det här var rätt okej. Men jag vet vad han har rätt till, och därför blir jag frustrerad, säger hon.

Det kan handla om att påminna skolan om att få tillgängligt utbildningsmaterial i tid, lägga extra timmar på läxläsning och se till att sonens bildstöd fungerar både i studierna och på proven.
– Jag tror inte att det har funnits bildstöd för honom en enda gång. Jag tillverkar själv de bildstöd som skolan sedan använder. Jag gör det gärna för att det handlar om Jacob, men det är inte meningen att det ska vara så här. Det blir på bekostnad av mitt jobb. En typisk kvinnofälla faktiskt, säger Joanna.

Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, har kopplats in för att göra en specialpedagogisk utredning och ge stöd. Jacob har fått en ny assistent som fungerar bättre än hans gamla, men andra problem kvarstår. Skolan missar att informera Jacob om upplägget som påverkar hans skolgång. När han kommer hem från skolan berättar han om lärare som samtalar med honom som om han vore ”mindre”. Han upplever att de pratar över huvudet på honom och kan komma och plocka honom ur klassrummet utan att förvarna eller informera. 
– De ”läcker” att de tror att jag inte kan, men jag kan mer än bara godkänt, säger Jacob Hansson Bärring. 

Jacob vill lära sig punktskrift. Undervisning i ämnet påbörjades i mellanstadiet men har på den nya skolan helt upphört. Cecilia Ekstrand, intressepolitisk handläggare med fokus på barn- och utbildningsfrågor på Synskadades Riksförbund, anser att punktskriften är en av sakerna som skolor ute i landet behöver arbeta mer med. Att skriftspråket inte står med i skollagen gör att punktskriftsläsande elever ofta möter lärare utan tillräcklig kunskap för att undervisa i ämnet. 

En annan stor brist är att elever med synnedsättning inte får läromedel på plats samtidigt som sina klasskamrater, framför allt när det gäller punktskrift, eftersom det tar åtta–tio månader att få fram ett nytt material. 
– Det är helt absurt att lärare behöver beställa material till höstterminen redan tidigt under vårterminen, säger Cecilia Ekstrand.

Det finns en skrivning som Synskadades Riksförbund har kritiserat under en lång tid, som tillåter skolor att neka elever att börja i önskad skola på grund av ekonomiska och organisatoriska skäl. Detta trots kritik från FN:s Barnrättskommitté. 
– Det är dags för en ny granskning av hur Sverige efterlever barnkonventionen. Regeringen kommer att få svara på frågan kring varför detta diskriminerande undantag finns kvar, säger Cecilia Ekstrand.

Eftersom kommunerna ansvarar för sina egna skolor blir tolkningarna av lagen och de efterföljande stödinsatserna olika beroende på var i landet man bor. 
– Eftersom kommunala skolor och friskolor tolkar lagen utifrån sitt perspektiv så blir det inte en likvärdig skola. Det blir upp till den egna skolan, rektorn och lärarna att utforma skolsituationen och se till att anpassningar och tillgänglighet är på plats i undervisningssituationen. Det finns skolor där det fungerar väldigt bra, och det finns skolor där det fungerar mindre bra, säger Cecilia Ekstrand.

Joanna Bärring ser tydliga förändringar i sin son Jacobs agerande sedan han började högstadiet. Från att ha haft en näst intill ostoppbar tilltro till sig själv och sina förmågor framstår han nu som mer osäker.
– Jag har tyckt att hans självförtroende har varit så bra. Han har ett driv, men nu säger han att han inte kan. Helt plötsligt blir det stopp, säger hon.

Joanna Bärring har berättat för skolan att deras attityd mot Jacob skapar dåligt självförtroende, men än så länge har inga konkreta insatser föreslagits för att lösa situationen.
– När han kommer hem och säger ”de tror inte att jag kan”, då pyser man. Jag tycker själv att en av de mest obehagliga känslorna som finns är när någon tycker att man är korkad. Man känner sig jättefånig. Att han har med sig den känslan hem är inte bra, säger hon. 

text: Caroline Kahr Gollungberg
illustrationer: Linnea Blixt