"Det går att göra saker fast man inte tror det"

När Joakim ”Ekiz” Ekberg förlorade körkortet på grund av sin synnedsättning föll han rakt ner i en depression. Det livet en gång hade handlat om var inte längre nåbart. Men när han insåg att han kan hålla på med bilar utan att köra dem började han återigen må bra. Nu vill han inspirera andra.

Joakim började en dag för nästan 20 år sedan märka att han inte såg kanten på glaset när han skulle hälla upp vatten. Han höll glaset mot ljuset. Där var den. Ett tag senare dök en fläck upp i synfältet. Han putsade glasögonen. Ingen skillnad. Han bytte glasögon. Ingen skillnad nu heller. 
– Jag ignorerade det. Jag tänkte att det antagligen försvinner, att det var något tillfälligt, berättar han.

Fler symptom tillkom. Det blev svårare att köra bil på kvällarna, så han började följa andras baklyktor. Under dagtid blev han alltmer bländad och i korsningar kunde han inse för sent att det kom en bil. Det gick så illa att Joakim en gång körde av vägen. Allt gick bra, men han drog med sig tre vita vägkäppar innan han gled ner i diket och sedan lyckades få bilen tillbaka upp på vägen. 
– Det kunde ha gått värre, och efter det kände jag att jag måste söka vård. Jag tänkte att händelsen kunde ha ett samband med fläcken jag såg. 

Vårdbesöket ledde till en akut operation i Örebro eftersom näthinnan höll på att släppa. Då försvann fläcken, men inte de andra symptomen. Vidare till Lund för fortsatt utredning. Där fick han diagnosen Retinitis pigmentosa.
– Då var det tack och hej körkort. De sa att det inte fanns något de kunde göra åt det här. Med det intresset jag hade för bilar så kände jag att det var slutet. Allt blev helt förstört och jag tog det ganska hårt.

Trots att Joakim inte fick så fortsatte han under en period att köra bil på dagtid när han kände sig trygg med ljuset. Sedan slutade han för gott.
– Jag undrade vad jag skulle göra nu. Bilen hade varit mitt liv sedan jag fick min första bil när jag var 16 år. Kanske ännu tidigare än det. Det var tre tunga år då jag inte alls mådde bra. Jag var deprimerad och jag skötte mig inte som jag skulle. I stället blev det mycket festande.

Men livet skulle snart komma att få fler meningar än intresset för bilar. Han började nätdejta och träffade Charlott, som i dag är hans fru. Joakim hade vid den här tiden flyttat från ett mindre samhälle en bit från Karlstad in till stan, och ytterligare en flytt skulle ske i närtid. Charlott hade blivit gravid med deras första barn.
– Jag hade inställningen att jag inte skulle ha några barn. Jag kände att jag inte var redo för det och att jag ville kunna göra vad jag ville när jag ville. Men sedan kändes det ändå rätt med Charlott på något vis.

Efter diskussioner kring hur de skulle göra kom de fram till att Joakim, i sin roll som mediasäljare, kunde jobba hemifrån, och varför då inte i Stockholm där Charlott bodde tillsammans med sitt barn? Joakim flyttade in och blev bonuspappa till barnet Charlott hade sedan innan. Han blev pappa till barnet Charlott bar och sedan fick paret ett barn till. Han hade börjat acceptera att han inte skulle ha någon bil, men så gick hans egen far bort och Joakim fick en summa pengar som han ville lägga på något bestående.
– Jag kände igen att jag inte klarar mig utan att ha en bil. Jag måste ha någonting att göra. Det är det jag brinner för, och det är när jag håller på med bilar som jag känner frid och lugn.

Han köpte en billig begagnad Volvo. Motorn hade problem som Joakim enkelt kunde fixa. På fyra timmar gick bilen som den skulle och kunde säljas för mer än det dubbla av vad han hade betalat. Så där fortsatte han. Köpa ny bil, fixa till, sälja. 
– Det gav mig tillbaka lite av den härliga och sköna känslan av att kunna hålla på med det jag verkligen tycker om, säger han.

Efter att ha jobbat hemifrån i två år bestämde Joakim sig för att söka sig vidare. Han var trött på att inte kunna träffa kolleger, speciellt eftersom han inte hade några vänner i Stockholm. Men skulle han någonstans så behövde han få skjuts av Charlott, och det var ett hinder för att söka sig till en arbetsplats utanför hemmet.
– Någon frågade mig varför jag inte skaffade färdtjänst. Jag visste inte ens vad det var. För mig var det en stor handikappbuss som skulle komma och hämta mig varje dag, och jag tänkte ”jag är fan inte handikappad”, men när jag förstod att det var en vanlig taxi så tänkte jag att det kanske kunde bidra till att jag skulle kunna söka jobb någon annanstans. 

Han blev beviljad färdtjänst och fick med det en allt större självständighet. Joakim började disponera sin tid efter egen vilja och kunde för egen kraft åka och handla till familjen. Han mindes sin gamla arbetsplats på Elgiganten i Karlstad och hur bra han hade trivts där, så han bestämde sig för att söka jobb i kedjans Stockholmsbutiker.
– Jag tror att jag var i alla Elgigantenbutiker i hela Stockholm. Jag fick tre jobberbjudanden, men det landade i Barkarby eftersom det är närmast och det är den största butiken. Jag var och tjatade på chefen om lediga tjänster en gång i veckan. Fjärde gången jag kom dit sa han att någon skulle ringa mig samma eftermiddag. 

På jobbet vet chefen och de närmaste kollegerna att Joakim har en synnedsättning, andra vet ingenting. Joakim är rädd för att bli sedd som annorlunda av kolleger om de skulle veta.
– Men egentligen är det bra att folk vet eftersom jag är så tävlingsinriktad. Jag tävlar mot alla, vilket jag egentligen kanske inte borde göra. Jag har förlorat över 60 procent av min syn och de andra har ju full syn. Jag jobbar på ett annat sätt och hjärnan behöver jobba dubbelt så hårt för att kompensera för synen. Det gör att saker tar längre tid för mig än för någon annan.

Top Gun är en utmärkelse som Elgiganten varje år delar ut till sina bästa säljare. Joakim har fått den utmärkelsen varje år de senaste sex åren. Han har inga hjälpmedel, utan arbetar endast med telefonens och datorns vanliga zoomning. På en i övrigt rörlig arbetsplats har Joakim paxat en dator.
– Jag har sagt till alla att det är min plats och att de ska ge fan i den, säger han skrattande och förklarar varför. 
– Skärmen där är bättre och ingen går dit och ändrar någonting. Jag har en datorkille på jobbet som har inverterat färgerna på skärmen åt mig. Jag vet inte alltid var pilen är, men om jag alltid drar upp den till vänstra hörnet så vet jag.

Joakim har många egensnickrade lösningar i vardagen. Ett exempel från jobbet är när de skulle byta program och han inte hängde med på utbildningen. Lösningen blev att han bad sin chef att få gå bredvid en kollega i stället. ”Låtsas att jag är ny”, sa han. 
– Chefen sa att jag fick gå bredvid så länge som jag behöver. Min arbetsplats och mina kolleger är fantastiska. De hjälper mig jättemycket. Synnedsättningen har funkat jättebra på jobbet.

Vid sidan om jobbet har Joakim sedan han köpte den där första Volvon fortsatt att fixa till och modifiera bilar. Just nu håller han på med en Toyota Celica från 2003. Han köpte bilen från en kille som hade haft den i sex år och gjort en hel del förändringar. Joakim såg den dock som långt ifrån färdig. Tanken är att bilen, när den är klar nästa sommar, ska ingå i ett lopp som heter Modified Run. Folk från hela Sverige skickar in sina bidrag och en jury väljer ut de 50 mest unika bilarna till en tre dagar lång roadtrip för bilentusiaster. Bland tidigare deltagare finns Joakims förebild Lukas ”Kooz” Koos. Han har inte bara gett Joakim en hint om att hans bil troligen blir antagen till loppet, han har även signerat bilen. 
– Det är ett så stort event och en häftig resa. Här får du vara bland de mest unika bilarna i Sverige, och det vill jag vara med om. 

Eftersom Joakim inte själv får köra så kommer en kompis att sitta bakom ratten. Antagligen blir det Christian Henriksen, en förhållandevis ny bekant som har hjälpt till mycket med bilen. Kan inte han så blir det Lars-Erik ”Lalla” Bäcklund, en vän från Värmland som har varit högst delaktig i Joakims tidigare projekt.

I Modified Run kan man vinna pris i olika klasser, bland annat juryns val eller att du gör något unikt längs vägen. Ett exempel är när Youtube-profilen och mångsysslaren Joakim Lundell deltog med sin Lamborghini för några år sedan. Han hade inte körkort, så han övningskörde hela vägen. Det fick han någon form av pris för. Det finns även en klass för häftigaste bilen. 

Joakims bil är breddad av den tidigare ägaren. Sedan köpet har han kompletterat med LED-belysning som lyser upp interiören och marken under bilen. Mycket är nytt, bland annat ljudanläggningen, vingen och fälgarna. Dörrarna öppnas nu som en Lamborghini, det vill säga uppåt, och motorn vrålar som en racerbilsmotor tack vare ett nytt avgassystem. Det finns mycket mer Joakim vill göra framöver. Inredningen ska skickas iväg på omfärgning för att detaljer ska matcha bilens solgula utsida, huven ska ändras och ljudsystemet i bagaget ska justeras för att matcha exteriören. Joakim poängterar att han inte hade klarat att göra allt det här helt själv. Vänner kliver in och hjälper honom när det behövs.
– Jag har alla idéer om hur jag vill ha det och kan hjälpa till så gott jag kan, men andra får göra delar av jobbet för att det ska bli klart. Eller klart och klart, det blir aldrig klart.

Det bästa scenariot är att ett deltagande i Modified Run leder till sponsorer, säger Joakim. Han vill på längre sikt kunna ställa ut på mässor, och då behövs pengasummor större än dem han har råd att betala själv. Han har även ett större mål.
– Jag skulle vilja att bilen blir en upplysning till andra med sjukdomar att det går att göra saker fast man inte tror att det går. Det behöver inte vara slutet för att en sjukdom kommer in i ditt liv. Man kan göra samma saker som innan, fast på ett annat sätt. Jag vill att bilen ska vara en symbol för det, säger Joakim. 

text & foto: Caroline Kahr Gollungberg