Kvinna på trottoar.
Samarbetet mellan SRF och USGKS har lett till att taktila markeringar har börjat anläggas runtom i Sarajevo, bland annat utanför USGKS lokaler. För Amna Alispahic har det underlättat.

”Utifrån mitt perspektiv är Sverige ett paradis”

Vid årsskiftet avslutades ett 24-årigt samarbete mellan Synskadades Riksförbund och Sarajevokantonens blindförening, USGKS, i Bosnien och Hercegovina. Samarbetet har varit framgångsrikt och USGKS jobbar nu vidare på egen hand. Samtidigt är oron stor för krig. text & foto: Bengt Sigvardsson

40-åriga tvåbarnsmamman Amna Alispahics skratt får nästan fönsterrutorna att skaka inne i blindföreningen USGKS lokaler i Bosnien och Hercegovinas huvudstad Sarajevo. Hon skämtar ofta, men när samarbetet mellan Synskadades Riksförbund och USGKS kommer på tal får hon ett sorgset darr på rösten.
– Jag har växt upp med projektet. Utan projektet hade jag aldrig lärt mig eller uppnått det jag har gjort. Jag är ledsen att det är över och att blinda ungdomar kanske inte får samma möjligheter som jag fick, säger Amna.
I år avslutas ett 24-årigt samarbete mellan Sarajevokantonens blindförening USGKS och SRF Stockholm Gotland. När det startade, 1998, låg stora delar av Sarajevo i ruiner. Ett inbördeskrig hade rasat från början av 1992 till slutet av 1995. Under kriget stängde blindskolan där Amna hade pluggat.
– Mina föräldrar kontaktade en ”vanlig” skola som gav undervisning i ett skyddsrum. De var först tveksamma om de kunde undervisa en blind elev, men sa ”okej, vi testar”. Och det gick bra, säger Amna.

USGKS lokaler låg i spillror efter kriget och det fanns inga resurser till aktiviteter. Samtidigt var arbetslösheten bland synskadade personer nästintill hundraprocentig. Många blinda barn hade inte fått undervisning på närmare fyra år. USGKS utarbetade ett program för att komma på fötter igen. En förfrågan om samarbete skickades till SRF. Responsen var positiv. Lokalerna renoverades. Utrustning och hjälpmedel köptes in. Olika kurser anordnades.
– När jag blev inbjuden att delta i en datorkurs blev jag förvånad och tänkte ”vad kan jag uträtta med en dator”? säger Amna.
Redan under första lektionen fick hon svar på frågan.
– Jag förstod att datorerna skulle öppna och vidga mina möjligheter och mina förmågor, säger hon.
Vid denna tid pluggade Amna på universitetet. Där fanns inga hjälpmedel eller punktskriftsböcker. Hennes mamma och kursare läste in studielitteraturen åt henne på bandspelare.
– Efter datorkursen behövde de inte göra det längre. Nu kunde jag använda talsyntes, skanna med mera på datorn och jag hade tillgång till databaser med böcker på Internet, säger hon.

Kort därpå gick hon en kurs på USGKS om hur man använder vit käpp. Tidigare hade vänner assisterat henne till och från universitetet.
– Jag lärde mig grundläggande teknik. Kursledaren visade hur jag kunde ta mig till universitetet med allmänna transportmedel, var det fanns landmärken och trafikljus, säger hon.
Efter tio lektioner var Amna redo att gå till universitetet på egen hand. Hon grät av lycka när hon kom fram.
– Det kändes som om jag var med i en film när jag gick in på universitet med min vita käpp. Jag insåg att jag inte behövde vara beroende av någon annan, säger hon.
Otaliga andra kurser och projekt har anordnats. Amna blev aktivist efter ett rundabordsmöte om FN:s standardregler för personer med funktionsnedsättningar.
– Jag insåg att om jag, med min kapacitet, inte deltog i rättighetsprocessen så skulle jag vara medansvarig till om inget blev bättre, säger hon.

Som 26-åring blev hon USGKS yngsta, och tillika första kvinnliga, styrelseordförande. Hon leder ofta kurser om funktionsrätt och påverkansarbete. Amna anser att den största utmaningen i dagens Sarajevo är tillgänglighet. Lobbyarbete har dock burit många frukter. För två år sedan började till exempel taktila markeringar anläggas runtom i staden. Sedan sex år kan Amna även titulera sig som landets enda blinda bibliotekarie. Det var dock ingen dans på rosor att hitta jobb.
– Efter universitetet sökte jag jobb i tolv år utan att få något. Om arbetsgivarna fick bidrag för att anställa mig fick jag jobb ett tag. När bidragen upphörde fick jag sparken, säger hon.

Cirka fem kilometer bort sträcker sig förorten Otokas betonghöghus mot den molniga himlen. I ett av husen bor 25-åriga Nadina Imamovic med sin mamma. Nadina föddes med en synskada, men är sedan några år blind. Även hon har deltagit i flera av USGKS och SRF:s projekt. Lobbyarbete och support har lett till att många synskadade nu pluggar vidare på universitetet. Själv studerar hon socialt arbete och tar snart sin magisterexamen.
– Men jag undrar ofta om jag bara blir ytterligare en person med funktionsnedsättning som har magisterexamen, men inget jobb, säger hon.
Nadina anser att mentaliteten bland arbetsgivare, och även bland folk i gemen, är en stor barriär. Hennes största vardagsproblem är emellertid brist på tillgänglighet. Nästan inga offentliga byggnader är anpassade. Det finns bara fåtal tickande trafikljus. Inga kollektiva transportmedel har utrop om hållplatser.
– Jag reser nästan aldrig på egen hand. Om jag gör det måste min mor ta mig till bussen eller spårvagnen. Sedan måste jag räkna hållplatserna och någon måste möta mig där jag ska hoppa av, säger hon.
Nadinas syskon bor i Sverige. Hon har varit här flera gånger. Första gången var 2001 då hon som fyraåring kom hit med sin mamma och sökte asyl för att få vård för sin synskada. Hon fick avslag och utvisades 2003.
– Jag vet att synskadade i Sverige inte är helt nöjda med hur det är där, men utifrån mitt perspektiv är Sverige ett paradis, säger hon.
Nadina oroar sig över att samarbetet med SRF är över.
– Om allt samarbete med internationella organisationer upphör blir det katastrof. Inget varar för evigt, men det är inte vårt fel att situa-
tionen är som den är, suckar hon.

Landet utgörs av två entiteter. Den ena är Federationen Bosnien och Hercegovina där Sarajevo är en av tio kantoner. Där är de flesta invånarna bosniaker och kroater. Den andra kantonen är Republika Srpska där majoriteten av befolkningen är serber. Nu hotar ledarna i Republika Srpska att lämna nationella institutioner och bilda en egen armé. Många fruktar ett nytt krig.
– Jag kan inte fungera självständigt till hundra procent i fredstid, hur kommer det då att vara om det blir krig. Jag vågar inte ens tänka på det, säger Nadina.
Vi återvänder till USGKS lokaler. Där sitter Fikret Zuko på sitt kontor. Han har varit USGKS kanslichef sedan 1990. Fikret har svårt att sammanfatta alla förbättringar som samarbetet har inneburit, men USGKS har blivit en röst som makthavare respekterar och lyssnar på.
– Vi har blivit den ledande organisationen inom funktionsrättsrörelsen i landet. Alla dokument om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar är skapade här, säger han.

Det finns cirka 40 bosniska blindorganisationer. Projektet har spridit sig till alla delar, men situationen för blinda ser olika ut beroende på var de bor.
– Det finns ingen myndighet på statlig nivå med direkt ansvar för rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, säger Fikret.
Entiteterna har olika lagstiftning. Lagarna skiljer sig även åt i Federationens kantoner.
– I Federationen måste man alltså förhandla i tio olika kantoner, säger Fikret.
USGKS var förberett på att gå vidare efter samarbetet med SRF.
– Jag är ledsen att projektet är över och att det sker vid en tidpunkt som inte är den bästa. Den politiska situationen är densamma som före krigsutbrottet 1992. En konflikt är mycket möjlig, säger han.
Flera internationella projekt har avslutats i landet.
– Därför ansöker många frivilligorganisationer om statliga medel. Internationella givare tror att vi är en stabil stat som kan ta hand om sina invånare, men våra regeringsinstitutioner har inte fungerat på cirka ett år, säger han.
Under rådande omständigheter tror Fikret att arbetet kan fortsätta på samma nivå som tidigare. Man planerar även att få fler ungdomar att engagera sig i USGKS.
– Men det är svårt att förutspå hur vi ska gå vidare om problemen i landet blir värre, avslutar han. 

Vad har Bosnien och Hercegovinaprojektet givit SRF?

Per Karlström, hur startades projektet?

Projektet startade genom att en synskadad bosnier började skicka hjälpmedel till sina släktingar och sedan gick SRF Stockholm Gotland in och hjälpte till att samla in hjälpmedel. Senare övergick det mer till kunskapsutbyte och införande av en administrativ struktur i USGKS.

Vad har projektet givit SRF?

Det har gett oss en hel del kunskap, bland annat hur man påverkar politiker, det har de varit jätteduktiga på. Om att finnas med i olika råd och träffa beslutsfattare till exempel.
Tidigare, närmare Balkankriget, var fler av SRF-medlemmarna engagerade och vi ordnade kvällar med mat och musik från området. Det engagemanget avtog i takt med att landet blev mer välordnat.

Vad tycker du att USGKS bidragit med i sitt land?

Organisationen har under åren fått till ett fint samarbete mellan folkgrupperna som tidigare stridit bland mycket annat.

Hur kommer det sig att SRF drar sig ur just nu?

Det är ett projekt med en början och ett slut och vi sa till för cirka tre år sedan att vi skulle dra oss ur. Klart att USGKS tycker det är skönt att ha en stor del av finansieringen från oss, men det är samhällets uppgift att sköta detta. Att SRF bidragit ekonomiskt kan ha fungerat hämmande och kantonen har inte tyckt att de behövt gå in för att SRF givit USGKS bidrag. Det vi har byggt upp nu bör ju tas över av samhället. Precis som tidigare i Sverige när syncentralerna som SRF startade sedan togs över av samhället.