Vi som är gravt synskadade eller blinda använder andra sinnen än synen för att orientera oss. I utemiljöer behöver synskadade kunna känna ledstråk, trottoarkanter, pollare och stolpar för övergångsställen. Och framför allt behöver vi komma fram på vägarna utan hinder.

Under vintern är en väl fungerade snöröjning och halkbekämpning helt avgörande för att utemiljön ska vara tillgänglig även för oss. Men alltför ofta fungerar inte snöröjningen, vilket i värsta fall gör att vi måste hålla oss isolerade i våra hem.

För utan en väl utförd snöröjning blir det snabbt farligt, för att inte säga livsfarligt, för oss att gå ut på egen hand. Om vi till exempel inte kan känna var ett övergångsställe är placerat, hur ska vi då säkert kunna korsa gatan? Inte minst i en snötäckt miljö där det är svårare att höra bilar och andra fordon.

Brister i snöröjningen får en rad konsekvenser. I oplogad snö får vi inte den vanliga bekräftelsen på att vi befinner oss där vi ska. Den vita käppen blir oanvändbar och vi kan inte med fötterna känna vilken typ av underlag vi står på.

De som använder ledarhund ställs också inför stora utmaningar om hunden exempelvis får svårt att hålla vänsterkant, eller inte kan söka upp vanliga målpunkter längs en viss rutt. I värsta fall är de vanliga vägarna blockerade.

Ljudmiljön förändras också vintertid. Det betyder att vi inte längre kan använda hörseln när vi orienterar oss i samma utsträckning som vid barmark. Till exempel blir det mycket svårare att bedöma avstånd till bilar eller att höra att vi närmar oss en husvägg.

Svårigheterna minimeras när snöröjningen fungerar på ett bra sätt. Här listar Synskadades riksförbund fyra punkter som kommuner och deras upphandlade utförare behöver tänka på i snöröjningsarbetet:

1. Snöröjning och halkbekämpning på trottoarer, cykel- och gångvägar, busshållplatser och perronger måste ha högsta prioritet.

Skotta trottoarerna på båda sidor av gatan. Om enbart ena sidan snöröjs kan vi som synskadade inte hitta dit vi ska. Skotta hela övergångsställets bredd inklusive refuger och se till att man kan ta sig ändå fram till stolpen eller pollaren. Då kan vi hitta den med den vita käppen och ledarhunden kan söka upp stolpen som vanligt. Skotta hela perrongen eller busshållplatsen. Det måste vara möjligt att ta sig fram både till och från hållplatsen.

2. Naturliga ledstråk, såsom räcken, kanter och staket, måste kunna användas av oss synskadade även vintertid.

Objekt i den fysiska miljön är många gånger våra hållpunkter när vi tar oss fram. När dessa försvinner så försvinner även vår möjlighet att orientera oss. Även om tydliga snövallar är till hjälp, behöver stolpar, murar, staket och räcken i så stor utsträckning som möjligt vara möjliga att nå med den vita käppen.

3. Konstgjorda ledytor måste kunna användas även under vintern.

För att det ska finnas en rimlig möjlighet för oss att gå på konstgjorda ledytor, som består av taktila plattor, måste dessa förses med markvärme eller sopas så att man kan hålla dem fria från snö, is och sand.

4. Ta bort undanplogad snö.

Snödrivor som inte tas bort kan också innebära en risk för skador eller att förutsättningen att hitta rätt försvinner.

Niklas Mattsson
Förbundsordförande Synskadades riksförbund

Länk till debattartikeln i Dagens Samhälle: ”Brister i snöröjning får konsekvenser för synskadade” - Dagens Samhälle (dagenssamhalle.se)