Särskild kunskap om blinda
Varför behövs spetskompetens om barn och vuxna med blindhet? Kan vi inte bara inkludera oss ute i landet och leva som andra? Låta vanlig skola ta hand om undervisning, vända oss till specialpedagog och logoped för dyslexi och språkstörning samt till barn/vuxenpsykiatri för neuropsykiatrisk utredning?
text: Maria Liesland
I många år har synskaderörelsen närt en vacker dröm om total integration, ett jämlikt land där alla människor lever sida vid sida.
Om våra specialskolor avvecklades och blinda barn växte upp hemmavid var man klar över att ”blindkultur” och autism hos blinda med tiden skulle dö ut.
I den ”vanliga världen” fick barn utan syn tidigt lära sig att anpassa sig till det normala. Då försvinner blindautism såväl som savantförmågor hos barnen, hoppades man. Vi borde tränas i att inte vara säregna individer, fördjupa och renodla specialintressen (som i många fall ledde till utbildning och arbete).
Efter tre års ”året-runt-jobb” med neuropsykiatri inom SRF inser jag verkligen hur det är fatt. Barn, unga, vuxna och gamla behöver möta särskild kunskap om blindhet. Som mest tydligt blir det i skolan med specialpedagogik, men även när det rör vuxenutbildning, habilitering och rehabilitering.
På vilket sätt tyder vi dyslexi när blinda inte läser visuellt? Hur upptäcker vi språkstörning, syntolkar i ord, ton och taktila bilder? För att framställa lättläst text utan bild, hur gör vi då?
Att skatta autism har vi lärt oss alltmer, men ofta flyter funktionshindren samman och påverkar varandra.
Karakteristiska ismer hos blinda, så kallade blindismer, är snarlika beteenden vid autism. Ismerna smälter samman med rörelser vid Tourettes syndrom, vilket ibland får dem att förväxlas med tvång.
Lättast att tyda verkar intellektuell funktionsnedsättning hos gravt synnedsatta vara, men även här finns brister.
Mest utmanande blir adhd/add hos blinda. Man har länge levt i föreställningen att uppmärksamhet/fokus är nära förknippat med syn.
Vi riktar vår uppmärksamhet med synen, håller fokus och sorterar bort andra sinnesintryck. Vi orienterar, har överblick, ”ser oss för” och vakar över barn – allt sker visuellt. Andra sinnen blir mindre viktiga, likt detaljer i en helhet.
Att samordna rörelser sker i nära samspel mellan kroppsdelar, öga och hjärna. Så till hyperaktivitet – går det att vara fysiskt överaktiv som blind?
Dessa frågor tillsammans gör det ytterst svårt för synskadade att få ställt diagnos för uppmärksamhetsstörning. Ute i landet är det så gott som omöjligt.
SRF:s NPF-verksamhet visar att frågeställningarna är än mer viktiga i dag, när vi lever spridda runt om i Sverige.
Maria Liesland är kontaktperson för nätverket Synskadade Flerfunktionsnedsatta, SFF.
Vill du skriva på Signerat? Mejla till perspektiv@srf.nu