Denna period har jag tagit tåget till och från jobbet, vilket dränerat mig på energi redan innan arbetsdagen har börjat. Detta endast för att säkerställa att jag tar mig fram säkert på perronger vars bristande tillgänglighet enkelt kan försätta mig i livsfara om jag inte är hundra procent alert. I slutet av dagen har jag varit slutkörd och tyngd av huvudvärk på grund av anspänningen.

Problemen började med ett märkligt beslut 2020 när jag flyttade från Helsingborg till Umeå för att plugga. De gav mig bifall på vinterhalvåret – från oktober till april, och avslag på sommaren – från maj till september.

Resonemanget var att jag kan orientera mig väl så länge det är ljust och marken är fri från snö – vilket inte stämmer. Min synförmåga är inte något som skiftar likt årstiderna. Jag överklagade till förvaltningsrätten som gav mig rätt. Då Umeå kommun valde att inte överklaga löste sig situationen, och jag fick färdtjänst året om. 

2023 var plugget slut och jag skulle flytta hem till Helsingborg igen. Eftersom man inte får ta med sig sitt färdtjänstbeslut vid kommunbyte var jag tvungen att ansöka på nytt i Skåne. Den här gången fick jag avslag helt och hållet. De ansåg att jag som kan förflytta mig på en eller två intränade sträckor i kollektivtrafiken skulle kunna träna in övriga sträckor – ett helt orimligt resonemang. 

Det är frustrerande att möta oförståelsen. I den verkliga vardagen räcker det inte att träna in en sträcka, för så fort det kommer ett tillfälligt hinder, som en felparkerad bil, en dumpad elsparkcykel eller en cykelbana som flyttats på grund av vägarbete, så blir den annars välkända sträckan okänd. De referenspunkter man så duktigt har tränat in är man plötsligt lämnad utan. 

När jag påtalade att det finns en förvaltningsrättsdom från Umeå som fastställt att jag har rätt till färdtjänst så argumenterade Region Skåne att andra förutsättningar råder i Helsingborg. Visst, det är lite mer snö i Umeå på vintern men det är väl den enda skillnaden i princip, och dessutom hade ju Umeå fastslagit att jag hade rätt till färdtjänst även på sommaren.

Så jag påbörjade en lång process. Jag överklagade till förvaltningsrätten som i december 2023 avslog ärendet. Nästa steg var kammarrätten, som inte heller tog upp fallet. Då gav jag tillfälligt upp, fram tills min syn ett tag senare försämrades ytterligare och jag förlorade mitt detaljseende. Den pyttelilla användning jag förut haft av min syn när jag navigerar mig var nu helt borta.

I augusti 2024 gjorde jag därför en ny ansökan, och fick ett nytt avslag. Region Skåne fortsatte hävda att jag borde kunna träna in de sträckor jag behöver ta mig. Efter en överklagan till förvaltningsrätten fick jag i maj 2025 äntligen rätt, men Region Skåne gav sig inte, utan överklagade ett steg till. Som tur var så tog kammarrätten inte upp fallet. 

Nu har jag haft rätt att använda färdtjänst sedan augusti, efter två och ett halvt års kamp. Jag kan idag lägga min energi på det som är viktigt, som att vara mitt bästa jag på jobbet. Jag behöver inte längre förlita mig på att vänner och familj ska ta sig tid att skjutsa runt mig.

Äntligen har jag frihet och möjlighet att göra saker utan att vara beroende av andra.