"Jag vill kunna leva ett lika aktivt liv som du"
Jag har rätt att använda färdtjänst, men jag har inte rätt att åka när jag vill. Det låter kanske som en detalj, men det leder till begränsningar och en minskad upplevelse av min egen frihet.
Vissa dagar får jag åka fram till midnatt, andra till klockan två på natten, men aldrig tidigare än sex på morgonen. En morgon skulle jag med ett tåg som avgick klockan 06. Jag ringde bokningscentralen för att beställa en bil och fick till svar: “Kan du inte ta nästa tåg?”
Jag minns hur kränkande det kändes. Vilken rätt har någon annan att bestämma över mitt liv och mina tider?
Resan jag hade planerat var till en riksförbundskongress, med anslutande tåg och bussar. Det fanns inget senare alternativ. Det som löste situationen var att föreningen erbjöd sig att betala en taxi åt mig. Själv hade jag aldrig haft råd, och utan deras hjälp hade jag fått stanna hemma.
Och det är just det som är kärnan — begränsningen. Min synskada gör mig redan beroende av både färdtjänst och ledsagare. När reglerna dessutom styr vilka tider jag får resa pressas jag in i ett ännu trängre fack. Om jag och mina vänner är ute sent, om jag är på en föreläsning eller anländer med ett tåg efter tillåten restid, då kan jag inte ta mig hem. Så enkelt är det.
Jämlikhet mellan seende och synskadade finns inte. Jag ser det tydligt när jag jämför min livssituation med hur människor omkring mig har det. De kan vara spontana. De kan bestämma samma morgon att åka och bada, handla något som tagit slut eller tacka ja till en middag. För mig blir även små aktiviteter ofta en process som kräver planering, bokning och en mental beredskap för att något kan gå fel.
Restiden blir ofta betydligt längre än vad som utlovas, och jag måste alltid räkna med den risken. Redan när jag bokar bilen finns stressen där: kommer det fungera i dag? Får jag rätt tid, eller måste jag argumentera i tio minuter för att få ihop mitt schema? Ibland tar det upp till 45 minuter bara att komma fram till bokningscentralen. Det är en ständig osäkerhet som följer med varje resa.
De som sätter reglerna verkar inte utgå från hur livet faktiskt ser ut för en aktiv människa mitt i livet. Någon som arbetar, handlar, hämtar och lämnar barn och försöker få vardagen att gå ihop. Ibland känns det som att färdtjänsten planeras för människor som förväntas leva ett betydligt stillsammare liv.
Att exkluderas på det sättet är både kränkande och isolerande. När möjlighet till ledsagning dras ner och färdtjänsten samtidigt försämras blir konsekvensen att man knappt kan ta sig någonstans alls. I de mörkaste stunderna känns det som att vi tar ett steg bakåt. Tillbaka till en annan tid då människor med funktionsnedsättning stängdes in för att de bröt mot funktionsnormen, ett institutionssamhälle. Det är inte det samhälle jag vill leva i.
