En resa på 69 kronor blir 138 och om jag ska resa över kommungränsen kan det landa på över 200. Jag har inte valt min synskada. Ändå innebär den ekonomiska smällar, och jag är inte gjord av pengar.

Ganska ofta åker jag ensam i stället. Inte för att jag vill, utan för att ekonomin bestämmer. Det brukar funka — tills det inte gör det.

Flertalet gånger har jag behövt förlita mig på att någon random person ska ha tid att hjälpa mig rätt. Folk är oftast väldigt snälla och villiga att hjälpa. Men det är ändå en speciell känsla att vara beroende av sin omgivning på det sättet.

Att vara färdtjänstresenär innebär att åta sig att tänka åt alla håll, dubbelkolla allt, vara flera steg före. Det leder till en ständig känsla av att vara på helspänn, och att det trots det blir fel ibland. Det gör något med en.

Som den gången jag skulle till en folkhögskola och hamnade helt fel eftersom det fanns två med nästan samma namn. Det var först när chauffören stannade, och frågade var jag ville bli avsläppt, som jag insåg att vi var på en helt annan skola — 35 minuter från adressen jag hade bokat bilen till.

Det är i sådana lägen man inser att det inte räcker att man själv gör allt rätt.

Jag känner mig mer utsatt än seende, mindre fri. Det blir lätt en vi-och-dem-känsla — de bara drar i väg medan jag måste planera som om varje resa i vardagen vore ett stort projekt. Jämlikt? Nej, det känns faktiskt inte så.

Det jag saknar mest är spontaniteten: att bara kunna bestämma sig. Om en kompis hör av sig vid lunch och frågar om vi ska ses på kvällen är det ju bara att åka för de flesta. Men inte för mig. 24 timmar i förväg lyder reglerna. Den skillnaden märks, framför allt när man har kompisar med helt andra livsförutsättningar.

Det finns situationer som skaver på ett mer konkret plan. Vid vissa tågresor är det taxichaufförer som ansvarar för ledsagningen på mindre stationer. Dessa är sällan utbildade i hur man ledsagar och ibland vet de inte ens vad uppdraget innebär.

En gång började en chaufför leda mig mot en bil när jag egentligen skulle till tåget. Jag blev ställd och lite orolig, fick förklara på engelska att jag behövde guidning till perrongen och ingenting annat. Två gånger har jag missat min anslutning när detta har hänt.

Jag har skaffat mig strategier genom åren, för vad är alternativet? Att bli sittande hemma? Det är inget liv. Jag har alltid mobilen fulladdad och försöker kontrollera att det verkligen är rätt bil och rätt person som kör den.

Att ständigt behöva planera, dubbelkolla och lösa situationer som uppstår tar energi. Det borde inte vara ekonomin som avgör om jag kan resa med det stöd jag faktiskt behöver.