"Jag vill kunna vara både förälder och yrkesperson"
Jag står utanför BVC i snöglopp och minusgrader med min dotter i famnen. Hon är bara några månader gammal, dessutom prematur och extra känslig.
Jag hade varit noga när jag bokade färdtjänsten: vi kommer stå vid den utgång som ligger vid bostadshuset – inte vid parkeringen. Jag hör plötsligt hur en bil rivstartar borta vid parkeringen och kör i väg. Någon i närheten säger lite försiktigt att det där nog var en taxi, och jag förstod direkt att det var min färdtjänst.
Jag var ute i tid. Ändå blev jag lämnad kvar i snön med min dotter.
Jag tar mig tillbaka till den låsta BVC-dörren och börjar ringa på porttelefonerna. Det är sent på dagen, och jag visste redan när jag gick ut att de hade börjat avsluta arbetsdagen. Till slut är det en i personalen som inser att jag fortfarande är kvar och kommer och väntar med mig. När jag ringer färdtjänsten får jag veta att bilen redan är på väg till nästa körning och inte kan vända. Fyrtiofem minuter tar det innan en ny bil kommer.
Jag förstår att man ska vara redo när bilen kommer, men med små barn händer saker. Det kan vara en blöja som behöver bytas i sista sekund eller ett barn som plötsligt bryter ihop trots att man har planerat allt. Lite flexibilitet hade räckt. Fem minuter extra på en körning och situationen hade varit löst. En sorts småbarnens akademiska kvart.
När min dotter började förskolan blev färdtjänsten ett helt nytt pussel. Jag försökte få till en lösning där samma bil kunde köra oss hemifrån till förskolan och sedan vidare till jobbet. Men det gick inte. I stället förväntades jag ta två olika bilar – och därmed riskera att missa bytet eller komma rejält för sent.
Till slut löste vi lämningen med hemtjänsten eftersom förskolan låg nära. De kom klockan 07:00, tidigast bokningsbara tid, i arbetskläder som de tagit med sig hem dagen innan. För att garantera att jag kom i tid till jobbet ville färdtjänsten plocka upp mig på förskolan klockan 07:10, tio minuter efter hemtjänsten knackat på dörren hemma hos oss – en omöjlighet. Jag bönade och bad om en senare bil och erbjöds som enda alternativ en bil klockan 07:50. Jag arbetade som lärare i en annan del av stan och började klockan 08:00. Det fanns inte en chans att jag skulle hinna. Jag kom för sent. Nästan varje dag.
Jag missade planeringstiden på morgonen och kom ibland inspringande till klassrummet där trettio elever redan satt och väntade på att lektionen skulle börja. Jag började bli orolig över att min chef skulle ha åsikter om att jag ständigt var sen och försökte återigen lösa situationen med färdtjänsten. Jag ringde planeringsavdelningen, handläggare och till slut en chef, men det hjälpte ingenting. Det fanns, fick jag höra, absolut ingen bil mellan 07:10 och 07:50.
Efter någon månad kallade min chef in mig. Han var förstående men tydlig: trots att jag inte kan klandras personligen för att vara sen till jobbet behöver all personal komma i tid. Jag fick en varning och riskerade att förlora mitt jobb – för att jag inte kunde få ihop föräldraskapet med mina färdtjänstresor.
Efter varningen gick jag runt med en ständig klump i magen. Skulle bilen komma? Skulle hemtjänsten bli några minuter sen? Först efter att min anställning hotats gick det plötsligt att ordna en bil klockan 7.30. Det började fungera och jag fick behålla mitt jobb – men det krävdes alltså att situationen blev akut.
Jag vill kunna kombinera jobb och föräldraskap, precis som andra. Det är inte mycket begärt. Andra föräldrar kan välja mellan buss, cykel, bil eller promenad beroende på vad som passar dagen och plånboken. Jag har bara ett alternativ – och det måste fungera.
När kunskap brister blir livet skört. En gång när min dotter fortfarande var bebis och satt i babyskydd erbjöd sig chauffören att montera stolen medan jag lade in en väska i bakluckan. När jag kom tillbaka sa han, fullt övertygad, att hon skulle sitta framåtvänd i mittersta delen av baksätet. Det är direkt farligt för ett spädbarn att färdas så. Jag blev chockad över hur lite han visste och gjorde en anmälan, men fick aldrig höra vad den ledde till.
När min dotter växte ur babyskyddet blev stolen större och tyngre, och enligt riktlinjerna ska resenären ta med sin egen barnstol. Jag behöver ena handen till käppen och den andra till mitt barn. Att bära och montera en tung bilbarnstol är i praktiken omöjligt. Dessutom fick vi betala taxa för vårt barn när vi reste med riksfärdtjänst. Hade jag kunnat ta bussen eller tåget hade hon rest utan kostnad. I färdtjänsten blev det nästan nittio kronor för samma sträcka.
Färdtjänsten är avgörande för att livet ska gå ihop, men systemet saknar ofta förståelse för att vardagen inte alltid är exakt. Barn gråter, tider spricker och livet händer. Det jag önskar är egentligen ganska enkelt: ett flexibelt system som gör det möjligt att ha en funktionsnedsättning och både få vara förälder och yrkesperson.
