Med beviljad färdtjänst hade jag hittat på fler grejer. Under en period vågade jag inte ens söka jobb. Jag tänkte att jag kanske inte ens kan ta mig till jobbet på ett säkert och tillförlitligt sätt. Jag övervägde också att plugga – men hur skulle något av detta gå utan färdtjänst?

Jag är inte den enda i min situation. När jag träffar andra ungdomar genom mitt engagemang i Unga med synnedsättning ser jag tydligt hur vi som grupp missgynnas. Vi fråntas rätt förutsättningar för jobb och studier på grund av så väl nekad färdtjänst som färdtjänst som inte fungerar som den ska. Det påverkar både psykisk och fysisk hälsa. Jag vill till exempel kunna komma till gymmet eller simhallen. Jag gillar ju att simma, men det är svårt att fixa det.

Jag har haft färdtjänst förut och vet vad den bidrar till när den funkar. 2015 skickade jag in min ansökan i Stockholm. Jag fick tillstånd beviljat och använde insatsen utan större problem ända tills jag flyttade till Enköping i december 2023. Jag ansökte på nytt i min nya kommun, men trots att jag fick det beviljat har det tyvärr inte funkat i stort sett alls.

Jag kunde aldrig lita på att bilen skulle dyka upp, och de få gånger allt gick som det skulle var det väldigt dyrt eftersom det inte fanns ett högkostnadsskydd. Att åka på kvällar eller helger kunde innebära en försening på två timmar – om bilen dök upp alls. Jag kände mig inte säker, vilket så småningom ledde till att jag åkte mindre och mindre. Jag besökte mina vänner i Stockholm mer och mer sällan och satt mest hemma, vilket inte alls var bra.

I maj 2025 flyttade jag tillbaka till Stockholm. Den här gången nekades jag färdtjänst helt och hållet. Jag har ansökt igen och hoppas på ett nytt beslut i februari. Om svaret blir nej den här gången också, får jag ansöka igen –  för jag ger mig inte. Jag behöver ett tillstånd för att gå vidare med mitt liv. Jag vill kunna vara ung och fri.