Bengt Westerberg lade fram propositionen om LSS 1993. Året därpå trädde lagen i kraft. Målet var att ge personer med funktionsnedsättning möjlighet till goda levnadsvillkor och full delaktighet i samhället. Idag, drygt 30 år senare, anser Bengt Westerberg att lagen inte längre tillämpas enligt sitt ursprungliga syfte. 

– Tidigare ställde man frågan ”Vad kan vi göra för att den här personen ska få goda levnadsvillkor?”. Idag är frågan snarare ”Hur lite kan vi göra utan att bryta mot lagen?”, säger han till Corren. 

Vändpunkt kom vid 2009-2010

Enligt Westerberg fungerade LSS ganska bra till en början. Men runt 2009-2010 skedde en förändring efter en dom i Högsta förvaltningsdomstolen. De begränsade tolkningen av ”grundläggande behov” och följden blev att många förlorade sin assistans medan nya ansökningar började avslås. 

Sedan 10-talet har åtstramningarna fortsatt. Bland annat har ledsagningen minskat med 75 procent och kontaktpersonerna har blivit färre. Problemet är att politikerna har accepterat utvecklingen, menar Westerberg. Genom att inte ändra lagen för att minska åtstramningarna har man i praktiken godkänt en urholkning av LSS-lagen. 

”Vi har råd om vi vill”

Bengt Westerberg har hunnit nå åldern 82 år men deltar fortfarande i möten och debatter som rör frågor kring LSS. För att återställa lagen till sin ursprungliga intention krävs en tydligare lagstiftning och större krav på kommuner och Försäkringskassan, menar han. 

– Det kostar, ja. Men i en välfärdsstat som Sverige är det ingen tvekan om att vi har råd om vi vill, säger Bengt Westerberg till Corren.

Prenumeranter kan läsa hela artikeln här (extern länk).