Färdtjänsten är en av de viktigaste stödinsatserna för att synskadade ska kunna delta i samhället. I Sveriges inriktning för funktionshinderpolitiken, som beslutats av riksdagen, är färdtjänsten ett av flera stöd som ska säkerställa oberoende och självständighet.

Men de som hanterar färdtjänsten, kommunerna och regionerna, beslutar tyvärr inte alltid i linje med den visionen. Och nyligen debatterades rätten till färdtjänst i riksdagen.

Anledningen var att Adrian Magnusson (S) skrivit en interpellation till infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) i ämnet. Han gjorde detta efter att ha fått höra om Ystadbon Benny Rosdahl som nekades tillstånd av Region Skåne efter att ha haft färdtjänst i mer än tio år. Benny har svårt att både se, höra och gå.

Ministern menade att lagen om färdtjänst ger kommuner och regioner det utrymme som krävs för att bevilja synskadade och andra med orienteringssvårigheter färdtjänst. Men det stämmer inte, och det är Benny och många andra levande exempel på.

Ett annat medialt uppmärksammat fall är Caisa Ramshage som kan bli av med jobbet när hennes färdtjänst dras in. Den synskadade läraren Caroline Broholm i Jönköping står inför samma scenario. Blir hon av med färdtjänsten så blir hon av med jobbet. Det är inte bara grymt, det är ekonomiskt dumt att arbetsföra människor ska tvingas ut i arbetslöshet för att de har svårt att köra bil, cykla eller åka kollektivt.

Synskadade får i allt lägre utsträckning tillstånd till färdtjänst. Orsaken är inte ändrad lagstiftning, utan en åtstramad rättspraxis. Svårigheter att orientera sig i olika miljöer och att röra sig säkert i trafiken anses inte längre vara tillräckliga svårigheter. Synskadade har fått veta att de förväntas kunna lösa sitt resande genom att träna in ett obegränsat antal gångvägar till och från den allmänna kollektivtrafiken. Vilket är praktiskt omöjligt.

Problemet med att synskadade, och andra med orienteringssvårigheter, blir av med sina färdtjänsttillstånd är olika stort i olika delar av landet, och på sina håll ser vi hur situationen förvärras.

I Region Skåne riskerar över 800 personer att bli av med sina färdtjänsttillstånd. Den politiska majoriteten i region Skåne har inga planer på att ändra på detta. Konsekvenserna kommer att bli katastrofala.

Det är upp till regioner och kommuner att inom ramen för lagstiftningen bestämma exakt vilka regler som ska gälla för färdtjänsten lokalt. Den nuvarande lagen om färdtjänst ger uppenbarligen alltför stort tolkningsutrymme för tillståndsgivarna.

Men det finns en lösning, och den ligger redan på regeringens bord i form av en utredning gjord av myndigheten Trafikanalys. Där har utredningen legat i snart 800 dagar. Allt medan synskadade isoleras från arbete, fritid, föreningsengagemang – från livet.

Är det verkligen regeringens avsikt att fortsätta svika synskadade och på så vis stänga oss ute från möjligheten att arbeta, studera och att ha en meningsfull fritid?

Vi behöver bättre lagstiftning gällande färdtjänsten. Och tills den är på plats behöver kommuner och regioner besluta om färdtjänsten på ett sätt som går i linje med Sveriges funktionshinderspolitik.

Länk till debattartikeln.

Ministern ställs till svars om färdtjänsten i Riksdagen:
Fråga av av Ewa Pihl Krabbe (S) 3 juni 2025 
Fråga av Adrian Magnusson (S) 16 maj 2025

Mer läsning: debattartikel i Norran om färdtjänsten av SRF Skellefteå.