DO kallade till möte om diskriminering i kollektivtrafiken
Anmälningarna som gäller diskriminering av personer med funktionsnedsättning som reser kollektivt har ökat under de senaste åren, enligt Diskrimineringsombudsmannen (DO). I veckan kallade myndigheten därför aktörerna till ett möte.
Det var i tisdags som diskrimineringsombudsman Lars Arrhenius träffade ansvariga aktörer inom kollektivtrafiken för en så kallad främjande överläggning, där DO arbetar förebyggande genom dialog med myndigheter, företag och organisationer för att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter i samhället. Målet med mötet var att gå igenom de problem som DO identifierat, diskutera varför de uppstår och få aktörernas syn på hur situationen kan lösas.
Exemplen som DO lyfter är många. I ett fall som myndigheten har utrett kunde en bussförare inte hantera fordonets lift. Resenären fick därför krypa ombord. I ett annat fall, där SRF var ombud, stoppades en blind kvinna från att stiga på en buss. Föraren motiverade beslutet med att hon kanske inte skulle kunna ta sig ut om bussen började brinna. Även bristande stöd vid byten och avstigning, spårvagnsutrop som inte fungerat och personer med ledar- eller assistanshund som nekats att boka eller resa med buss har förekommit bland anmälningarna.
– Det var en bra dialog. Det blev ett ganska långt möte där vi försökte identifiera problemet och diskuterade olika lösningar. Vi har fått in många anmälningar som vi har gått vidare med och till och med drivit i domstol. Jag tror att det har gjort att aktörerna förstår att det här är en mycket allvarlig fråga, säger Diskrimineringsombudsmannen, Lars Arrhenius.
Och om du skulle ringa in det, vad är problemet?
– Problemet är att man inte följer diskrimineringslagstiftningen. Det var inte någon diskussion på mötet om hur diskrimineringslagen ser ut eller att den är gällande. Men trots det är problemet att den inte tillämpas.
Under mötet blev tydligt för Lars Arrhenius att det är svårt att få en helhetsöverblick över kollektivtrafiksystemet, då det är uppbyggt av en mängd olika aktörer som har olika ansvar för olika delar.
– Därför är det svårt för verksamheterna själva att se brister och åtgärder. Det är också svårt för den som blir utsatt för något att veta var man ska vända sig när något inte fungerar.
Finns det någon konkret lösning som du tog med dig från mötet, som du tror kommer leda till en förbättring av situationen?
– Det var ganska många olika saker som lyckades. Men nu försöker vi sammanställa det och ska återkomma med uppföljning för att diskutera just vad man ska göra.
Ytterligare en insikt som Diskrimineringsmannen har fått genom de fall som myndigheten har drivit är att det i många fall saknas utbildning, både gällande resenärernas rättigheter och yrkesspecifika saker, som hur hissar och liftar till bussar fungerar. Kunskapen har helt enkelt inte funnits där.
– När det gäller diskrimineringslagen så kan vi genomföra utbildningsinsatser, men operatörerna har själva det yttersta ansvaret. De måste se till att det här fungerar, att lagen följs, helt enkelt.
Kan man se domar och beslut som fastställer diskriminering som ett reaktivt arbete och ett sådant möte som ni bjöd in aktörerna till i veckan (främjande överläggning), som ett proaktivt arbete?
– Det är klart att fallen i första hand handlar om att få någon form av upprättelse i efterhand när man är utsatt för en allvarlig diskriminering, men jag tror att fallen också kan verka förebyggande och främjande genom att man genom dem ser hur eländigt och allvarligt det är. Det är lätt annars att man hamnar på en nivå där man inte riktigt ser vad som händer för människor.
De konkreta fallen i sig är också proaktiva?
– Ja, jag tycker att de faktiskt är det. För att strukturen ska agera så måste man också se hur människor har det i vardagen.
En av de drabbade är Maria Ryen på Hammarö. Hon har haft stora problem med att hållplatsutropen inte fungerar. För Sveriges Radio berättar hon att det är en stress att aldrig veta om det kommer fungera eller inte under dagens resor. Hon vill klara sig själv.
– Jag vill inte åka färdtjänst. Jag vill åka kollektivt, för jag känner mig mer fri och delaktig då. Jag vill kunna gå på bussen och jag vill kunna dra mitt kort själv, inte lämna fram det till chauffören. Jag vill kunna hitta en plats, sitta där säkert och veta när jag ska gå av.