Hur länge är tanken att jag ska leva såhär?
Emelie Pålsson är 24 år, nästan helt blind och sitter i rullstol. Hon får ingen ledsagning av sin hemkommun Helsingborg. I det här brevet skriver hon till våra folkvalda i riksdagen om sin situation.
Hej.
Jag heter Emelie Pålsson, är 24 år gammal, blind och rullstolsburen. Det är snart ett år sedan jag skickade in min senaste ansökan om ledsagning via LSS i Helsingborg, och det har varit ett år av avslag som avlöst varandra. Först avslag från kommunen, sedan från förvaltningsrätten i Malmö och nu senast har jag fått reda på att kammarrätten i Göteborg har valt att inte ens ta upp ärendet.
Jag vet inte om jag ska gråta eller skrika. Jag funderar över mitt värde som människa. Om jag som blind och rullstolsburen ens har någon plats i det svenska samhället. Det känns som att ni vill tillintetgöra mig och alla som lever i samma situation som jag. Det känns som en indirekt utrotning av personer med funktionsnedsättning. I början av 1900-talet låstes sådana som jag in på institution för att de ansågs vara en belastning för samhället och för att folk skulle slippa se dem. Nu låses vi in i våra egna hem för att… Ja, varför? Är det för att vi kostar för mycket och fortfarande anses vara en belastning för samhället?
Gång på gång skriver jag i mina överklaganden att jag bara klarar mig till viss del i mitt eget hem, och inte alls utanför min egen ytterdörr. Jag kan alltså inte leva utan hjälp från andra människor. Borde det inte vara skäl nog att få hjälp? Vad används skattepengarna till om inte att hjälpa våra egna medborgare som faktiskt behöver hjälp? Att vara blind innebär att leva i ett ständigt mörker, och genom att inte ge mig ledsagning gör ni mörkret nästan outhärdligt. Det enda jag ber om är en liten strimma ljus för att kunna leva mitt liv.
Jag vet att alla jag känner står på min sida och tycker det är självklart att jag ska få ledsagning. De enda som inte håller med mig är ni som bestämmer, och även om ni inte är så många så räcker det för att förstöra mitt liv.
Jag brukar säga att man aldrig ska önska någon en funktionsnedsättning, eftersom ett handikapp försvårar livet på så många olika plan. Jag är dock nästan villig att frångå mina principer. Ni skulle behöva gå en dag i mina skor för att förstå hur det är att leva som jag. Ni behöver ingen ledsagning för att gå en promenad, träffa vänner eller gå på konsert, och ni har tydligen inte heller medkänsla nog att förstå att en tjej på 24 år är trött på att alltid behöva be sina föräldrar om hjälp.
Hur länge är tanken att jag ska leva såhär? Ska jag bo hemma hos mina föräldrar tills de blir gamla och flyttar till vårdboende? Och vad händer med mig då? Är det först då jag får hjälp, när halva livet har passerat? Det får inte fortsätta såhär. Det är helt absurt hur jag och mina jämlikar blir behandlade. Vi lever i Sverige år 2025, och vi borde ha kommit längre. Människosynen är i många fall helt vidrig, och ibland känns det som vi går bakåt i utvecklingen istället för framåt. Det talas hela tiden om en jämlik levnadsstandard för personer med funktionsnedsättning, men just nu känns det som en utopi.
Jag har redan överklagat beslutet från kammarrätten. Det är oerhört tröttsamt att behöva lägga ner både tid och energi på något som borde vara en självklarhet, men jag har inget val. Jag kan inte leva såhär, det är helt oacceptabelt.
Hälsningar Emelie Pålsson
Helsingborg 27 oktober 2025