Den senaste veckan har media uppmärksammat att många synskadade utsätts för diskriminering i kollektivtrafiken och i situationer där man har med sig sin ledarhund. Diskrimineringsombudsmannen har sedan en tid tillbaka utrett och tagit ställning i fler ärenden inom dessa områden.

– Det är otroligt allvarliga fall vi får på bordet. Man har svårt att förstå att det händer, men genom att vi driver de här fallen så kommer de upp på bordet, säger Lars Arrhenius.

Förra året kom det in 2 699 anmälningar om diskriminering som har samband med funktionsnedsättning, vilket motsvarar 47 procent av alla anmälningar om diskriminering över huvud taget. Hur ser du på den siffran?

– Anmälningar kopplat till funktionsnedsättning har legat i topp under väldigt många år och ökat under de senaste åren då jag har varit diskrimineringsombudsman. Jag vill att man ska anmäla till oss. Vi går vidare med många fler ärenden än tidigare, men anmälningarna fyller också en annan funktion. Vi går igenom och analyserar dem för att kunna skapa vår årliga rapport och ge en bild av hur människor har det. Därför tycker jag att man ska känna att även om vi inte går vidare med ett ärende, så är det lönt ändå.

Hur påverkar det dig att se alla de här anmälningarna som kommer in?

– Man blir upprörd och förbannad ibland och det är klart att det påverkar mig. Men samtidigt som jag ser allvaret i anmälningarna så har jag en möjlighet att påverka. Det är jag tacksam för.

Från din vy, som har den övergripande bilden av anmälningarna, hur skulle du säga att personer med synnedsättning har det idag?

– Jag tror att man har det extremt svårt. Det var någon som sa så här till mig: ’Lars, om jag ska anmäla, så måste jag anmäla hela mitt liv’. Det visar hur stort problemet är och att man möter saker hela tiden. Därför är det viktigt att få in anmälningar och påtala hur det ser ut. Jag tror att vi kan påverka, och det gör vi också, tillsammans med funktionsrättsrörelsen. De är ju närmare sina medlemmar än vad vi på myndigheten är och därför är det så viktigt med samverkan och samarbete med funktionsrättsorganisationerna.

Hur arbetar ni med gruppen med synnedsättning?

– En sak vi har arbetat mycket med är diskriminering kopplat till ledar- och assistanshundar. Gällande det har vi fått in många fall och idag utreder vi betydligt fler ärenden, delvis på grund av den riktning som togs när jag tillträdde för sex år sedan. Tidigare har man trott att det var fel på lagstiftningen, men jag har ju under de här åren visat att det inte är så, och att man faktiskt kan använda diskrimineringslagen och driva på gällande detta. Det är något vi kommer fortsätta att göra.

Vilka effekter på samhället räknar du med att dessa insatser kan få?

– Det är en svår fråga att svara på. Jag tycker ibland att man pratar om de här frågorna lite mjukt sätt, som att man ska vara lite snäll. Men det här är faktiskt rättigheter som var och en har. De människor som är utsatta ska känna att ’jag har faktiskt rättigheter och jag ska påtala dem, stå upp för dem och jag ska anmäla om man inte följer lagar och regler’. Att göra en anmälan eller påtala en situation som man befinner sig i kan göra att man känner att man är jobbig, men det ska man aldrig känna. Man ska stå upp för sig och sina rättigheter och jag tror vi måste börja prata ännu mer om att man har de här rättigheterna.

Du lämnar snart över stafettpinnen till en ny DO. Hur tänker du kring det?

– Jag har en uppfattning om att den nya ombudsmannen kommer att fortsätta att driva den här inriktningen. Jag tror att det är viktigt. De här lagarna får inte bli något papper i en lagbok. Man måste använda dem och man måste driva på.

En ny diskrimineringsombudsman en ny person, men DO är samtidigt en hel myndighet. Hur mycket inverkan har ombudsmannen på myndigheten i sig?

– Det är klart att man kan ha en viss inverkan men jag känner verkligen att det här är ett lagarbete. De som jobbar här på DO har samma uppfattning som jag om att det här är frågor som vi driver. De har ställt sig bakom den här inriktningen, så jag anser att det här handlar om mycket mer än om mig.

Så personer med synnedsättning kan vänta sig att DO kommer fortsätta i samma linje även i fortsättningen?

– Ja, det tror jag. När man rekryterade en ny ombudsman sa man från regeringssidan att det är den här inriktningen man vill ha. Och då förutsätter det naturligtvis att man går vidare gällande det.

Och om du ser tillbaka på din övergripande gärning den här perioden. Hur skulle du formulera den?

– Något som jag är väldigt glad och stolt över är att organisationer som representerar och driver de här frågorna har fått tillbaka ett lite större förtroende för myndigheten. Ibland behöver man trycka på för förändring tillsammans och det gör vi en hel del, särskilt inom funktionsrättsrörelsen.

Fakta: DO:s årliga rapport 2025

• Under 2025 tog DO emot 5 697 anmälningar om diskriminering.
  Mellan åren 2024 och 2025 ökade antalet anmälningar om diskriminering från 4 452 till 5 697. Det är fler anmälningar om diskriminering än någonsin. Enkätundersökningar tyder dock på att minst 600 000 människor upplever sig utsatta för diskriminering i Sverige varje år. Det innebär att endast en liten del av de som upplever diskriminering gör en anmälan.

• Ökningen har skett inom alla diskrimineringsgrunder.
  De flesta anmälningarna rör fortfarande funktionsnedsättning och etnisk tillhörighet.

• År 2025 kom det in 2 699 anmälningar om diskriminering som har samband med funktionsnedsättning.
  Det motsvarar 47 procent av alla anmälningar om diskriminering.

• Antalet anmälningar om bristande tillgänglighet ökade med 50 procent mellan åren 2024 och 2025.
  Under perioden 2016–2025 ökade antalet anmälningar om bristande tillgänglighet med 575 procent. Anmälningarna om bristande tillgänglighet gäller 2025 oftast samhällsområdet utbildning (33 procent).

Läs hela rapporten här (extern länk).