Att vara barndomsblind innebär att ha förlorat synen någon gång under barndomen. Fredrik Stockhaus, som arbetar som utredare på Synskadades Riksförbund, drabbades av ögontumören retinoblastom som bebis och har varit blind sedan han var ett och ett halvt år.
– Det var såklart en sorg för mina föräldrar att först ha ett fullt friskt barn och sedan få en blind son. Men för min mamma, som hade jobbat med blinda krigsinvalider i England, var funktionsnedsättningar inte helt främmande.
Fredrik minns inte att han tänkte speciellt mycket på sin blindhet innan han började skolan, han fick göra allt som alla andra barn gjorde.
– Jag fick nog en del uppmärksamhet, men länge förstod jag inte att det berodde på min synskada. Vi barn sprang runt och lekte, klättrade i träd och cyklade. Det var aldrig tal om att jag inte skulle få vara med och leka.

Var inte överbeskyddande

Fredrik växte upp i ett arbetarklassområde i en bruksort i Bergslagen. Hans mamma var hemma med honom, med så kallat vårdnadsbidrag, tills han började skolan. Fredrik minns att hon ibland pratade om ett TV-program hon hade sett om ett synskadat barn som mest blivit buret överallt fram till sexårsåldern.
– Det gjorde henne illa berörd. Mina föräldrar kanaliserade aldrig sin sorg genom att vara överbeskyddande eller isolerande mot mig.
Under skolgången, då Fredrik gick i integrerad skola, sökte han sig till personer som gillade att läsa och lyssna på musik snarare än de som spelade fotboll och hockey. Som vuxen har han utbildat sig och bott utomlands under två längre perioder. Innan han började arbeta inom synskaderörelsen jobbade han som lärare på folkhögskola. Han har länge varit politiskt engagerad och har förtroendeuppdrag på regionnivå.

– Mina föräldrars inställning till min funktionsnedsättning har nog betytt mer än vad jag har förstått. Jag har alltid haft bra kroppsuppfattning och aldrig känt mig rädd eller tvekat att göra saker som jag har velat.

Samhällsstöd avgörande

Men samhället måste finnas där och ge rätt förutsättningar, är han noga med att poängtera.

– Gott självförtroende, bra föräldrar och bra kompisar räcker långt, men aldrig hela vägen. Det måste finnas hjälpmedel, rehabilitering, fungerande skola och ett systematiskt sätt att lösa helheten för att det ska funka. Dessa saker fick jag men det gäller tyvärr långt ifrån alla, säger han.

Fredrik skulle inte välja bort sin synskada, även om han kunde.
– Det vore att välja bort en betydande del av min person, jag skulle ju inte vara den jag är utan min synskada, säger han.