Författaren Christina Wahldén skriver om en blind polis i Uppsala
I deckaren Dödens sömn är en av huvudpersonerna polisen Truls Thanatos, som är blind och arbetar tillsammans med sin ledarhund. Vi har pratat med författaren Christina Wahldén om representation i litteraturen, research med ledarhundsförare och varför det var viktigt att Truls först och främst skulle få vara en person – inte definieras av sin synnedsättning.
I Dödens sömn får kriminalreportern Kicki Ersson sparken från lokaltidningen i Uppsala och bestämmer sig för att starta en podd om gamla mordfall.
Efter en meditationsnatt i Uppsala domkyrka hittas en av deltagarna mördad. Kicki ser sin chans: Kan hon få jobbet tillbaka om hon avslöjar mördaren? Samtidigt visar det sig att hennes nya hyresgäst, polisen Truls Thanatos, leder mordutredningen. Truls är blind och har ledarhund.
”Det var viktigt att Truls är sin egen person”
Representation i litteraturen är viktigt för Christina Wahldén. När hon skapade Truls var det viktigt att han först och främst skulle skildras som en person, inte utifrån sin synnedsättning.
– Jag tycker att funktionsrätt och synlighet i litteraturen är så viktigt. Och det är ett ansvar som jag inte vet om jag har lyckats med. Det måste de som läser säga. Det var viktigt att Truls är sin egen person i första hand. Hans synnedsättning skulle inte vara en huvudsak, utan det råkar vara så här och då kommer det med vissa praktiska saker.
Jag tyckte att det var angeläget att det skulle vara en driftig person. Det är en förvärvad skada Truls har. Han har råkat förlora synen, men han låter det inte hindra sig. Och man ser honom utifrån. Jag hade inte kunnat skildra honom inifrån eftersom jag själv är seende.
Tog hjälp av ledarhundsförare
För att kunna skildra Truls och hans vardag tog Christina Wahldén hjälp av två personer som själva har ledarhund.
– Jag har haft hjälp av två personer särskilt, två ledarhundsförare. Så jag har promenerat med dem och insett hur lite jag egentligen vet. Vi har haft kontinuerlig kontakt och de har givit inspel på olika saker. Sen har jag haft hjälp av en chefsåklagare. Nu för tiden lyssnar man ofta på inspelade förhör och det har jag använt mig av. Då gör det ingenting att man inte ser.
Man kan aldrig riktigt föreställa sig såklart. Men ambitionen är att skildra Truls som en levande människa. Det är också så att han blir förbannad eller sur eller är hungrig. Det är en människa med fel och brister och han gör så gott han kan.
Att Truls har ledarhund var ett medvetet val. Christina Wahldén fascinerades av samspelet mellan hund och människa.
– Jag tycker att relationen mellan hunden och människan är intressant, att det är sådan otrolig tillit. Den där lojaliteten tillför någonting till berättelsen. I andra böcker jag har skrivit förekommer det ofta djur, läsare gillar djur och många kan relatera till en hund.
Jag har blivit väldigt rörd över samspelet hund–människa. Jag har förstått att det inte är så många som har ledarhund, men att det verkligen är en livlina. Båda de personer jag har pratat med är yrkesverksamma. Och det spelar ju roll för samhället i stort och för livskvalitet och allting, att kunna leva ett liv man vill leva.
Väver in verkligheten i berättelsen
I berättelsen väver Christina Wahldén in flera frågor som påverkar synskadades vardag. Ledarhundens betydelse får ta plats, liksom konsekvenserna när människor förlorar sin ledsagning på grund av hårdare regler.
– Ja, jag tänker att många inte vet att samhället sparar på konstiga saker och tanken är ju att man ska kunna leva sitt liv. Det är sorgligt att det ska kännas som att det inte finns skildrat.
Även Uppsala spelar en viktig roll. Stadens miljöer beskrivs på ett sätt som gör att de går att föreställa sig utan att se dem.
– Men vad kul! Det var en fin beskrivning att det var syntolkat. Platsen är ju viktig. Jag ser platser som en triggerpunkt. Jag har skrivit en serie som utspelar sig i norra Australien. Och där är ju miljön som är exotisk och tropisk väldigt viktig. Sedan finns det en trilogi som utspelar sig på Gotland, och det är samma sak där med raukar och blommor. Uppsala är ju mycket husen, att hus har varit olika saker under olika tider.
Nästa bok är redan på gång
Christina Wahldén arbetar redan med nästa bok om Kicki och Truls och hoppas att det ska bli en trilogi.
– Den kommer nästa vår. Det är drygt halva som är skriven i alla fall. Jag har avtal på två. Men tidigare har jag skrivit mycket trilogier, så jag hoppas att det ska få bli tre böcker. Det är min plan i alla fall. Uppsala är en tacksam plats, just för att det finns så många knasiga platser och gamla byggnader som kan vara kul.
För Christina Wahldén handlar böckerna också om en större fråga: vem som får synas i litteraturen.
– Det förs inte riktigt så mycket diskussioner om representation av personer med funktionsnedsättning i författarsvängen. Och det borde vi ju prata mer om. Sverige ligger inte särskilt långt framme. Jag kan bli sorgsen över det. Men det är i alla fall är ett försök att skildra att inte se, det är inget huvudnummer utan det råkar bara vara så. Som det ju ofta är i livet.