"Jag vet idag att jag ska fortsätta framåt"
När arbetslivet förändrades blev det tydligt för Joclyn Nissar att synnedsättningen påverkade hennes vardag mer än hon tidigare hade velat erkänna. Genom en kurs inom Synskadades Riksförbunds projekt Rehabilitering till arbete, som delfinansieras av Europeiska socialfonden, har hon fått en större förståelse för sin synnedsättning och verktyg att ta nästa steg mot en ny framtid. Det här är hennes berättelse:
För ett år sedan visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade arbetat hela mitt liv inom pedagogiken, först som lärare och sedan som förskollärare, och plötsligt stod jag inför att inte längre kunna fortsätta på den väg jag alltid hade följt. Det svåraste var inte att lämna arbetet i sig, utan att inte veta vad som skulle komma efteråt.
Kursen satte riktning
När jag fick möjlighet att påbörja en kurs inom Synskadades Riksförbunds projekt Rehabilitering till arbete, som delfinansieras av Europeiska socialfonden, tog jag ett första steg mot att börja förstå min situation på ett nytt sätt. Där fick jag träffa andra personer med synnedsättning, höra om deras erfarenheter och börja fundera över vilka förutsättningar jag själv behövde för att kunna gå vidare.
Jag har levt med ögonsjukdomen optikusatrofi sedan jag var nio år gammal. Men eftersom min syn har förändrats så långsamt har jag egentligen aldrig upplevt att den har påverkat mig. Jag har utbildat mig, arbetat och levt mitt liv utan att tänka särskilt mycket på min synnedsättning. Först i kontakt med Försäkringskassan fick jag en tydlig bild av hur mycket min syn faktiskt har förändrats och att jag inte ser på samma sätt som jag alltid har gjort.
Öppenhet kring synnedsättningen fick arbetsgivaren att agera
När jag väl började prata öppet om min synnedsättning blev också arbetsgivaren involverad. Jag fick genomgå en arbetsförmågeutredning samtidigt som jag fortsatte arbeta 75 procent. För mig var processen svår att förstå då jag upplevde att jag klarade mitt arbete. Efter utredningar och en lång period av osäkerhet blev jag till slut så trött att jag kände att jag behövde lämna arbetsplatsen och börja se framåt.
När jag stod utan arbete hade jag svårt att föreställa mig vad jag skulle göra i stället. Det här var ju det jag hade gjort hela mitt liv. Då hittade jag speciallärarutbildningen med inriktning syn vid Stockholms universitet och det var som att allt klaffade. Utbildningen ges bara vartannat år, och ansökningsperioden var just nu. Jag sökte och kom in. För första gången på länge hade jag någonting konkret att fokusera på.
"Kursen har gjort mig rustad"
Synskadades Riksförbunds ESF-kurs hade inte kunnat komma lägligare. Den har gjort mig rustad genom en ökad förståelse för min egen situation. Jag har inte tidigare erkänt för mig själv att min synnedsättning påverkar mitt liv och stundtals har det nästan varit som att jag har pratat om någon annan. Nu är synnedsättningen en integrerad del av mig.
Det viktigaste jag tar med mig är att bejaka vilka behov jag faktiskt har och det kommer hjälpa mig under min kommande studietid. Kursen har hjälpt mig att börja tänka på vilka hjälpmedel och anpassningar jag behöver för att kunna genomföra utbildningen på bästa sätt och gett mig verktyg för hur jag ska prata med Syncentralen om detta. För mig handlar det om att rusta mig för framtiden och skapa så bra förutsättningar som möjligt för att kunna fortsätta utvecklas.
Jämför sig inte med andra
Jag förstår nu att jag inte kommer få rätt förutsättningar genom att jämföra mig med andra, utan genom att förstå vad jag själv behöver för att kunna fortsätta göra det jag vill göra.
När jag tänker tillbaka på var jag befann mig för ett år sedan och jämför med hur det känns i dag så är skillnaden stor. Då visste jag inte vad jag skulle göra. Nu vet jag vad jag ska fokusera på. Jag ska påbörja min utbildning, jag har fått verktyg för att ta mig an den, och jag känner att jag är där jag behöver vara just nu.
Jag vet inte exakt hur framtiden kommer att se ut, men det vet ingen, och det känns inte längre lika viktigt att försöka kontrollera den. Jag vet att jag ska fortsätta framåt.