Kicki fick tillbaka sin ledsagning – men kommunen överklagade
För ett par veckor sedan skrev vi om Kicki Nordström, som efter en överklagan till förvaltningsrätten fått tillbaka sin rätt till ledsagning. Hon var då orolig för att kommunen skulle överklaga till högre instans. Nu har det skett.
Hej Kicki, hur känns det nu?
– Jag blev förfärligt ledsen, besviken och uppgiven. För att förklara det bildligt: Det finns en scen i Kalle Anka på julafton där kalle är fotograf och har att göra med en irriterande fågel som han bankar ned i marken med en hammare. Jag känner mig som den där fågeln. Men det har också fötts en ilska. Jag tänker: nej fan heller, så här ska de inte utan motstånd få behandla mig.
Varför känns det viktigt att ta fajten?
– Det här handlar inte bara om mig. Det sitter tusentals människor där ute i samma situation som jag och jag blir ett verktyg i sammanhanget för att kunna tala till massorna. Ibland kan jag nästan skämmas för att just jag har lyckats få så mycket hjälp så länge samtidigt som andra människor, unga människor, inte får någonting alls och inte får chansen att få utveckla sig. Det är det som är drivkraften.
Hur påverkar det i ditt liv att driva den här processen?
– Jag tänker på det här när jag kliver upp på morgonen och när jag går och lägger mig på kvällen. Jag tänker på det under hela dagarna. Hur kommer jag att göra det ena och det andra utan ledsagning?
Vad är nästa steg?
– Jag har inga vapen att slåss mot kommunen med, utöver min egen mun och juridisk stöttning från Synskadades Riksförbund. Ordförande i SRF Lidingö har sagt att han har grävt upp stridsyxan, vilket betyder att han tänker engagera sig ordentligt i själva principen om rätten till ledsagning. Ofta i sådana här sammanhang brukar myndigheter hänvisa till att de inte uttalar sig i enskilda fall, men jag hoppas att jag kan bli en katalysator genom att jag, som är det enskilda fallet i fråga, talar själv. På det sättet så blir påtryckningarna mot kommunen troligtvis kraftfullare. Man kan inte slingra sig längre då.
Det låter ju som att du kommer ställa hela dig själv för öppen ridå.
– Ja visst, och det har jag ingenting emot. Det är något jag gärna gör för principens skull.
Och vad är den här principen?
– Att det är så många kommuner runt om i Sverige som har tagit bort rätten till ledsagning i sin sociala omsorg. Så får det inte vara.
Du har haft ledsagning i hela ditt vuxna liv. Idag är det många, unga som äldre, som inte får rätt till insatsen. Hur tror du att ditt liv fram till idag hade sett ut om du inte hade haft ledsagningen?
– Utan ledsagningen hade jag inte kunnat göra någonting av det som jag fick chansen att göra, som att vara president för World Blind Union och delta i framtagandet av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det finns ju kapacitet hos alla människor och jag har fått förutsättningar för att använda min. Var och en av oss är ju en liten myra som drar ett strå till stacken. Det gäller även oss med synnedsättning, om vi bara får förutsättningarna för det. Utan ledsagning hade jag inte kunnat uträtta det jag har gjort i livet, självklart inte.
Hur skulle det liv du har idag förändras om du skulle bli av med ledsagningen?
– Till största del handlar det om kvaliteten på mitt liv. Idag kan jag göra saker jag gillar, som att gå på promenader och ta in årstidernas skiftningar, men det kan jag inte på egen hand. Jag har haft sönder tre kotor när jag försökt ge mig ut själv, ramlat ned i gropar och skadat mig. Det är ingenting jag vågar längre. Jag skulle bli sittande på en stol hemma utan ledsagningen. Jag får tacka för mig, helt enkelt.