Det hela började under tidigt 2010-tal. Konsulter för företaget Kommunlex anlitades för att kuska land och rike runt och lära kommunhandläggare att spara pengar på funktionshindrade. Drygt ett decennium senare får dövblinda Evelina Lindberg i Piteå ett besked som ska vända upp och ner på hela hennes tillvaro.

En av ganska få i Sverige som behärskar taktilt teckenspråk, som Evelina kommunicerar med, är Eva Bergman. Hon var fram till slutet av år 2023 anställd av Piteå kommun för att hjälpa Evelina i vardagen ungefär 20 timmar i veckan. Men i slutet av 2023 fick Eva sparken. Handläggarna på Piteå kommun ansåg att Evelina kunde klara sig med vanlig hemtjänstpersonal - som hon inte kunde kommunicera med.

Evelinas fall engagerade hela Sverige. Den politiska ledningen i Piteå försvarade länge beslutet, men i februari gav Evelinas kamp äntligen resultat. Kommunen meddelade att Eva Bergman skulle återanställas för att hjälpa henne, dessutom fler timmar än tidigare. Evelina fick livet tillbaka.

Men vad hände egentligen i skuggan av det hårda mediala och folkliga trycket i Evelina-fallet? Dels kom i slutet av förra året en dom som slog fast att Evelina skulle tillhöra LSS-lagstiftningen och inte Socialtjänstlagen. Det innebär att hon ska ges goda, inte bara skäliga, levnadsvillkor. Men flera ledamöter i Piteås socialnämnd vittnar också om att politiken till slut satte ned foten mot förvaltningen.
  
– Vi körde över tjänstemännen i den här frågan. De blev inte så glada över det, sa en ledamot till Piteå-Tidningen i mars.

Att politiker kan detaljstyra vad en förvaltning beslutar, även i individärenden, är norm i vissa av våra grannländer. I Sverige används ordet ”ministerstyre” nedsättande när sådant sker på nationell nivå.

Men om inte tjänstemännen beslutar i linje med lagstiftarens intentioner? 

I andra änden har vi fallet Kristoffer Kjellsson, en kock i Hudiksvall med totalt 20 procent syn på ett öga. För att ta sig till jobbet har han haft färdtjänst, men år 2023 meddelade kommunen att den skulle dras in. Ett beslut som han överklagade eftersom det skulle innebära att han blev av med jobbet. Det är svårt att laga mat på distans.

Han fick rätt i nästa instans, men kommunen gav sig inte och ärendet togs hela vägen till Kammarrätten. Han fick rätt även där, och ärendet är avgjort. Men frågan som kvarstår är hur mycket det har kostat skattebetalarna att för kommunens räkning tröska detta i rättsinstans efter rättsinstans?

En dövblind som nekas sin grundläggande mänskliga rättighet att kommunicera. En kock mitt i livet som ska tvingas ut i arbetslöshet. Det här kan omöjligt vara vad våra skattepengar ska gå till, vad lagstiftarna avsåg. Och i funktionshindersrörelsen är sådana här bisarra exempel tyvärr inte ovanliga.

Vi behöver bättre och tydligare lagstiftning för personer med funktionsnedsättningar på en rad områden, bland annat gällande ledsagning och färdtjänst för synskadade. Men tills de är på plats, uppmanar vi kommunpolitiker i Sverige att göra det rätta. När förvaltningars beslut blir bisarra och omänskliga, mår både folkhälsan, demokratin och skattebasen bra av att politikerna tar ansvar.