Inför förra valet skickade Camilla Svensson som vanlig medborgare ut frågor till partierna i den bohuslänska kommunen Stenungsund om hur de såg på ämnen som berör personer med synnedsättning. Tre partier svarade, två av dem ganska oengagerat, medan det tredje – Stenungsunds­partiet – stack ut. 

– Då tänkte jag att det här partiet vill jag gå med i. Efter att under många år som ombudsman ha träffat politiker för att påverka började jag undra: hur funkar det när man själv är där? Hur kan jag använda politiken för att belysa mina intressen, och hur svårt är det att driva saker som politiker?

Hon blev medlem och började gå på möten. Efter valet fick hon frågan om att ta plats i kommunens demokratiberedning. Camilla beskriver det som ett uppdrag som inte är jättestort, och som kanske inte är vad hon brinner för på sikt, men det är en start. 

Det ena berikar det andra

Som politiker får hon mycket förhandsinformation som är betydande i hennes jobb som ombudsman på Synskadades Riksförbund. Detta får henne ibland att känna sig som en insider och leder till att hon behöver balansera sina roller. Vilken hatt har hon på sig i vilket sammanhang, och vilka blir konsekvenserna?

– Jag behöver skilja på när jag är politiker, ombudsman och medborgare. Ibland är det lite klurigt. De som sitter i mitt parti och i beredningen ser mig som politiker, men egentligen är jag nog fortfarande främst medborgare. Det är lätt att rollerna börjar krocka.

Camilla vittnar om ett patos när det kommer till funktionsrättsfrågor. När dessa kommer upp på agendan är det få som sätter sig emot, och Camilla kan lätt navigera, sortera vilken fråga som hör till vad och upplysa om möjliga vägar framåt. Det är en mindre synlig typ av inflytande, men ett stort sådant.

– Om det kommer upp en fråga så kan jag säga att ”det här borde ju vara uppe i det kommunala funktionshinderrådet, så att de får säga sitt”. Jag sitter inte själv i rådet, men jag vet ju att det är viktigt att frågan når fram dit.

Ett tufft klimat

Inom partiet flyter det mesta smidigt för Camilla Svensson, men i beredningen – omgiven av andra partiers representanter – är klimatet tuffare. 

– På medlemsmötena i mitt eget parti är de otroligt duktiga på att skicka ut dagordningen till mig innan, och alla presenterar sig med namn. Det känns inte som att dessa anpassningar görs bara för min skull utan det bara funkar. För mig är det väldigt skönt.

Men när sammanhanget förändras gör förutsättningarna det också.

– I demokratiberedningen får jag verkligen kämpa för att de ska ta hänsyn till mina behov. Det kan komma någon och föredra något och så säger de: ”vi har en här som inte kan läsa, så du måste läsa det som är på skärmen”. Alltså … den typen av kommentarer. 

Hur känns det?

– Det är inte jätteroligt. Jag brukar försöka att inte bry mig, fast jag gör ju det ändå. Om jag inte hade varit jag så hade jag nog slutat för länge sedan. Jag vill ju att folk ska se fördelar i att ha personer med funktionsnedsättning representerade i politiken, inte som att det är en jobbig belastning.

Svårigheterna handlar även om hur mötena är organiserade. Sällan hålls de tider som är utsatta, vilket påverkar Camillas färdtjänstbokningar. Andra organisatoriska problem berör förmågan att delta på lika villkor inom det politiska rummets väggar. Oftast har det som ska tas upp på mötet inte skickats ut i förväg. 

– Då läser de upp en text på mötet, kanske åtta–tio meningar, och sen frågar de om någon vill ändra något. Då ska jag både komma ihåg allt och hinna tänka. Det är inte så lätt. Det hade varit mycket enklare om jag hade kunnat följa med på min Ipad.

Camillas resa började med en vilja att göra skillnad. Nu vill hon ha ett annat uppdrag. Kanske får hon det efter valet.

– Här vill jag inte sitta kvar, för att vara ärlig. Jag vill få in mitt tänk i hela organisationen och bidra till att funktionsrätt inte ses som en särskild fråga, utan att den finns med överallt. Jag tror att det blir positiva ringar på vattnet bara av att jag är där, men det tar tid, säger hon. 

Om Camilla Svensson 

Gör: Ombudsman på Synskadades Riksförbund Bohuslän.
Ålder: 45.
Familj: Sambo och 20-årig son samt ledarhunden Rozzi.
Viktigaste valfrågan: Användbar och kostnadsfri ledsagning i kommunen.