Om socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall har någon skämskudde borde den vara utsliten för länge sedan. Hur många gånger ska synskadade i Sverige behöva höra att ledsagningsfrågan ”bereds i Regeringskansliet”, utan att något som helst resultat kommer ut från socialdepartementet? Under en hel mandatperiod har samma floskel serverats till synskadade som får kämpa för att klara vardagen.

Det saknas sannerligen inte personliga vittnesmål. Dövblinda Evelinas kamp i Piteå för att få fungerande stöd har väckt stor sympati och uppmärksamhet. Likaså Emelies berättelse om indraget stöd från Helsingborgs kommun, trots att hon är blind och har en kraftig rörelsenedsättning. Från Göteborg har Nicolina Pernheim Goodrich slagit larm om att hennes elitsatsning på judo kan vara över. Strax efter att hon vunnit paralympiskt brons i Paris – för övrigt med socialtjänstministern i publiken – kom beskedet att hon inte får fortsatt LSS-ledsagning.

Alla tre har vittnat om hur lagstiftningen spårat ur och hur de förlorat rätten till stöd. De frågar sig vart samhället är på väg och de är tyvärr långt ifrån ensamma. Statistiken visar hur synskadade bit för bit berövats rätt till ledsagning enligt LSS. Sedan 2010 har antalet i den personkrets synskadade tillhört minskat med 1 790 personer, det vill säga 72 procent. Det borde mana till handling.

I Socialstyrelsens rapport föreslogs att en ny lag om ledsagning skulle utredas, eftersom dagens lagstiftning har så pass stora brister. Även FN:s funktionsrättskommitté kritiserade år 2024 svensk lagstiftning. En rekommendation var att inrätta ett nationellt system för ledsagning för att bättre kunna delta ”i det politiska och offentliga livet och i kulturliv, rekreation, fritidsverksamhet och idrott”.

Efter det har riksdagen protesterat. I juni 2024 riktades ett tillkännagivande till regeringen om att utreda förutsättningarna för en särskild lag om ledsagning, samt att göra insatsen kostnadsfri.

Men regeringen verkar skaka av sig allt. De bryr sig inte om FN:s rekommendationer, riksdagens tillkännagivande eller en utredning från sin egen expertmyndighet. Ministern sitter på berg av fakta som visar att lagstiftningen inte fungerar men gör ingenting åt problemet.

Vad krävs för att regeringen ska agera och värna om grundläggande rättigheter för synskadade att kunna röra sig och delta i samhället? När börjar socialtjänstministern att skämmas?

Den här texten kommer från en debattartikel undertecknad Niklas Mattsson, ordförande för Synskadades Riksförbund och Lennart Karlsson, sakkunnig inom ledsagning på Synskadades Riksförbund. Den är också publicerad i HejaOlika (extern länk): Tusen dagar av passivitet i ledsagningsfrågan