”Vill man bli förälder så tycker inte jag att synen ska vara det som hindrar en”
När Josefin blev mamma förändrades vardagen helt. Josefin lever med synnedsättning, och inför mors dag berättar hon om den första tiden med sonen Svante – om den starka anknytningen, om att hitta egna lösningar i vardagen och om ett föräldraskap där synnedsättningen inte behöver vara det största hindret.
När Josefin Lindblom blev gravid kände hon det innan testet visade positivt. Ändå vågade hon och hennes partner Robban inte riktigt tro att det var sant. Både Josefin och Robban lever med synnedsättning, och graviditetstesten var därför lite extra svåra att läsa av.
– Egentligen kan vi se resultatet när vi fotar av testet med mobilen och förstorar. Men vi vågade ändå inte riktigt tro det. Ser vi verkligen rätt nu? Så jag tror vi gjorde fem test eller någonting. Till slut köpte vi ett där det stod ”gravid” eller ”inte gravid”, och då gick det liksom inte att missförstå.
”Jag kan känna i min kropp vad han behöver”
Graviditeten var stundtals tuff. Josefin har diabetes och drabbades dessutom av havandeskapsförgiftning. Samtidigt beskriver hon tiden som omvälvande och stark.
– Det var en otroligt häftig resa också. Att få uppleva en graviditet och de här första rörelserna och faktiskt känna att det verkligen är någon där inne.
Hon berättar att minnet av rörelserna fortfarande finns kvar i kroppen.
– Jag kan ju känna igen Svantes rörelser på utsidan från hur de var i magen sista månaderna. Att han liksom tryckte med fötterna på ett lite speciellt sätt.
I dag är sonen Svante fyra månader gammal, och Josefin märker hur mycket som händer hela tiden.
– Nu är han ju mycket mer personlighet och skriker på olika sätt och skrattar och ler och börjar gripa tag i saker. Man kan sitta och ha ett samtal med honom i tio minuter. Och han verkligen lyssnar och pratar tillbaka.
Josefin berättar att den starka anknytningen till Svante kom nästan direkt.
– Jag tycker det är så häftigt hur man kan knyta an så starkt, så fort. Och att det finns så naturligt i kroppen. Den här beskyddarinstinkten kom direkt på något sätt när man fick honom lagd på magen.
Hon fortsätter:
– Och att man kan ha ett sådant starkt band. Jag kan nästan känna i min kropp vad han behöver.
”Det jag inte ser måste jag höra, känna eller lukta”
Josefin berättar att synnedsättningen märks i vardagen med Svante, men kanske inte på det sätt många kanske föreställer sig.
– Till exempel så tittar jag ju mycket närmare på honom än vad andra gör. Han kommer nog också bli väldigt närsynt tror jag. Vi tittar på varandra näsa mot näsa och så där, så han kanske kommer tro att det är så alla gör.
Hon beskriver hur hon och hennes partner Robban i hög utsträckning använder andra sinnen i föräldraskapet.
– Det jag inte ser måste jag ju kunna höra eller känna eller lukta. Och det kommer väldigt naturligt.
Vissa situationer kräver extra koncentration, som att köra barnvagn ute i trafiken.
– Man vill ju inte råka köra på en stolpe eller missa en trottoarkant eller så. Det tog några gånger för mig att känna mig trygg i det.
I takt med att ansvaret för Svante vuxit har också hennes relation till den egna synnedsättningen förändrats.
– När jag var yngre ville jag inte skylta med min synnedsättning. Jag ville inte gå med vit käpp till exempel, för att det direkt skulle synas att jag ser dåligt. Och nu känner jag att jag nästan skulle vilja ha en skylt att sätta fram på barnvagnen: ”Här kommer någon som ser dåligt.” Så att andra också kan visa lite extra hänsyn.
”Ett samhälle som inte tror att vi kan”
Under graviditeten kände sig Josefin ganska lugn, men inför att Svante skulle födas tänkte hon en del på hur omgivningen skulle bemöta henne som synskadad mamma.
– En sak som jag grubblade lite på var vilka fördomar man kommer möta. Jag har hört andra föräldrar som har blivit utsatta för ganska mycket kommentarer och frågor, och till och med fått orosanmälningar på sig bara för att de har en synnedsättning. Det är något jag varit lite på min vakt emot under graviditeten. Det är så himla tråkigt att man ska bli ifrågasatt som förälder bara för att man ser dåligt.
Men hittills har hon blivit positivt överraskad. Hon beskriver hur vården har varit lyhörd och respektfull.
– Vi har bara fått jättefint bemötande, både av mödravården, på förlossningen och BB och av BVC. De har hela tiden utgått ifrån oss och frågat ”hur gör vi det här på bästa sätt för er?”. Och det har känts väldigt respektfullt – det har varit väldigt skönt.
Hon fortsätter:
– Man möter så mycket fördomar i samhället ändå när man har en synnedsättning. Och som nybliven mamma så är man ganska ömtålig också och ifrågasätter sig själv mycket. Kan jag? Klarar jag? Ska jag ge mig ut nu, och hur ska det gå liksom? Om någon då också börjar ifrågasätta så tror jag att man är kanske ännu mer känslig för det. Så det har varit skönt att inte ha behövt försvara sig eller så.
Josefin säger att hon ibland ser diskussioner i forum för personer med synnedsättning där människor tvivlar på om de vågar skaffa barn.
– De berättar att de skulle vilja ha barn, men omgivningen säger att de nog inte borde för att de har en synnedsättning. Och jag tycker det är så himla sorgligt att det fortfarande är så. Att vi omges av ett samhälle som inte tror att vi kan.
”Det finns inget facit för föräldraskap”
Samtidigt tror Josefin att många föräldrar, oavsett syn, brottas med samma osäkerhet.
– Oavsett om man ser eller inte så tror jag föräldraskap handlar om att hitta en trygghet i sig själv, våga gå sin väg och göra det man tror.
Hon återkommer flera gånger till att alla föräldrar måste hitta sina egna sätt.
– Det finns inget facit för hur man ska göra med en bebis. För alla bebisar är olika, och det är bara du som förälder som känner ditt barn till hundra procent.
Hon funderar redan nu på vissa situationer längre fram.
– Jag kan fundera på hur det ska bli när Svante börjar krypa och börjar stoppa saker i munnen, när man inte kan se det. Men jag tror att vi hittar sätt för det också. Att vi kommer hålla oss närmare honom än om vi hade sett bra. Och jag tror att det kommer vara värdefullt och viktigt att träffa andra föräldrar med synnedsättning och utbyta erfarenheter.
Till den som tvivlar på om det går att bli förälder med synnedsättning har Josefin ett svar:
– Jag tycker absolut inte att synnedsättningen är ett hinder. Man hittar sina knep för det mesta i livet, och det gör man i föräldraskapet också. Vill man bli förälder så tycker inte jag att synen ska vara det som hindrar en.