Att: Svensk Kollektivtrafiks styrelse

Den 31 Mars i år slutredovisade Trafikanalys sitt regeringsuppdrag om färdtjänstlagen och tillståndsgivning. Samma dag publicerade ni ett inlägg undertecknat Mattias Andersson där ni är kritiska till utredningen och, som det verkar, anser att utredningen bör kastas i skräpkorgen.

Framför allt verkar kritiken från er bestå i att rapporten vill lagstadga kopplingen till befintlig kollektivtrafik som hittills varit oreglerad vilket lett till en praxis som inte har stöd i lag eller förarbeten men likväl menar avslag för en stor grupp människor i behov av färdtjänst. Vi konstaterar att utredningen i denna del anser att saken ska utredas vidare och inte anger en fast gräns. Trots att Trafikanalys inte lämnat ett slutgiltigt förslag i denna del anser ni utredningen i denna del innebär förlamande konsekvenser för er del. Vi står delvis undrande inför detta.  

Det lagförslag som lämnats, och är av egentligt intresse, handlar istället om att lagstadga ett förtydligande om kriterierna för vad som är ”väsentliga svårigheter” så som torde ha avsetts när lagen tillkom. På så vis rätta till en del osäkerheter som inneburit att personer som har uppenbara svårigheter att förflytta sig nekats tillstånd med kriterier, som även de, saknar stöd i lagstiftningen.

I det publicerade inlägget finns många påståenden. Endast en del är relevant för frågan om vilka som ska erhålla tillstånd och anses ha ”väsentliga svårigheter”. RKM och funktionsrättsrörelsen har länge varit enade om att det behövs ett förtydligande i denna del. Det torde således vara något bra, i sanning efterlängtat, att lagstiftningen också förtydligas i denna del. Vi kan också vara enig med föreningen att ev. kostnadsökningar kan behöva hanteras så att regioner och kommuner, i ett redan ekonomiskt ansträngt läge, inte belastas mer än nödvändigt för detta.

En del andra påståenden ställer vi oss mer frågande kring. Andra läser vi med en viss irritation. För att det berör frågor, eller faktapåståenden, som redan bemötts och avfärdats i utredningen, saknar relevans och/eller för att de helt enkelt stämmer illa med verkligheten.

Inlägget avslutas med följande rader:

”Världen är annorlunda idag än 1997 och lagstiftaren behöver ge rätt förutsättningar för att möta framtiden.

Branschen och säkerligen även funktionsrättsrörelsen bistår gärna med konstruktiva förslag från verkligheten.”

Världen är mycket riktigt annorlunda idag. 1997 kunde en blind person få färdtjänst, resträning av habiliteringen och ledsagarservice av kommunen. Idag är blinda inte garanterad något av detta. Då ansåg lagstiftaren, och landets kommuner och regioner det som självklart att blinda personer inte kunde förväntas resträna sträckor de behöver för att kunna vara fullt delaktiga i samhället. Ja att vara blind var kanske lite av själva sinnebilden av en person med förflyttningssvårigheter. Nu anser Svensk Kollektivtrafik att blinda inte alls har väsentliga svårigheter att förflytta sig, att de i stället för att arbeta, studera och/eller vara delaktiga i samhället som andra ska spendera sina dagar att träna in sträckor. Det är en märklig utveckling. Också ett uttryck för något som inte delas av samtliga tillståndsgivare i landet. De flesta medger fortfarande blinda färdtjänst. Inte nödvändigtvis för att de måste utan för att det anses vara det rätta.

Vi har mött Trafikanalys och lagstiftare. De har lyssnat. Vi vill nu på samma sätt gärna möta er. Vi vill bistå med konstruktiva förslag, en verklighetsbeskrivning och en diskussion om rapporten och dess betydelse. Vi bjuder därför in Svensk Kollektivtrafiks styrelse till möte kring rapporten och de frågor som där berörs.

Med förhoppning om att det ska underlätta i ert arbete,

Synskadades Riksförbund

genom förbundsordförande Niklas Mattsson