SAMVERKAN, ARBETE LEDER TILL RESULTAT

1935 bildades Värmlands Läns Blindförening och som omvand­lades 1977 till Synskadades Länsförbund, Värmland bestående av åtta lokala föreningar.

Det är alltså 50 år som förrunnit sedan starten. år fyllda av förväntningar, av målmedvetenhet och av arbete. Levnadssituationen för synskadade av idag är betydligt bättre än vad den var på 30-talet. Till en del är det en följd av en gynnsam samhällsutveckling men också organisa­tionens verksamhet har kraftigt bidragit till framstegen. Vid ett jubileum vill man belysa det som varit och denna skrift har till syfte att ge några glimtar från det förgångna.

TIDIG START
Blinda insåg tidigt nyttan av en egen organisation.

År 1889 bildade några blinda hantverkare i Stockholm "De Blindas Förening". Det var en riksomfattande sammanslutning med enskilda medlemmar över hela landet.

Några decennier senare tillkom "De Blindas Riksförbund". Det förbundet skulle bestå av blindföreningar i länen. Tanken var att den enskilde skulle göra sin stämma hörd i sin länsförening och på så sätt utöva inflytande på frågor som berörde de blindas förhållanden.

Några länsföreningar av blinda startade under det andra årtiondet av seklet men genombrottet inträffade på 20-talet.

TRE PUNKTER
Det var många skäl som gjorde blinda benägna att organisera sig i en egen organisation.

Här ska nämnas tre punkter som sammanfattar de viktigaste motiven.

* Många genomgick Blindskolan. I den lärde man sig punktskrift (blindskrift) och hantverk. Under skoltiden utvecklades starka kamratband som genom brev och på annat sätt vidmakthölls efter slutad skolgång.

* År 1894 började De Blindas Förening utgivningen av 

punktskriftstidningen "De Blindas Veckoblad" som alltjämt utkommer. Den publikationen spelade helt säkert en viktig roll som förmedlare av strömningar i tiden och som debattforum.

Flertalet blinda kom från bonde- och arbetareleden. Det var därför naturligt att man tog med sig in i den egna organisationen synsätt och värderingar som fanns i de. framväxande folkrörelserna.

FÖREKOMST AV ANDRA FÖRENINGAR
Det var många som ville göra något för de blinda.

Man bildade föreningar för att hjälpa blinda i olika avse­enden. Dit hörde att lindra nöd, att hjälpa hantverkarna, att se till att böcker överfördes till punktskrift och så vidare. Gemensamt för alla dessa föreningar var att de byggde på välgörenhetens grundvalar. Blinda var mottagare av välviljan inte några som skulle medverka till ett skeende.

År 1917 instiftades "Kronprinsessan Margarethas Arbetsnämnd för De Blinda" och den nämnden skulle visa sig få en oerhörd betydelse för stödföreningarnas verksamhet över hela landet. I ett upprop uppmanades landshövdingskorna att ställa sig i spetsen för en motsvarighet till nämnden i sina län. Så skedde också. Det var självständiga föreningar som uppstod men de var givetvis mycket lyhörda för vad Kronprinses­san Margarethas Arbetsnämnd för De Blinda tyckte och vad den gjorde.

Namnet på länsorganisationen skiftade från län till län. "De Blindas Skyddsvänner", "De Blindas Vänner", "Blind­vårdsnämnd" och liknande namnbildningar var vanliga.

RESONOMANG OM DET SOM SKEDDE
Bland blinda diskuterades ofta välgörenhetsföreningarnas arbete. Kritiska röster kunde höras men samtidigt var de lågmälda. Trots allt hade man behov av hjälpen och ingen ville eller orkade ta ansvar för att äventyra existerande stöd. Detta kunde inte bara drabba en själv utan också andra som man hade goda relationer till. 

På olika vägar spreds kännedom om erfarenheter, framgångar och gemenskap som vanns i län där blindföreningar startat. Ökande tilltro till sin egen förmåga ledde fram till att allt fler län kom med i organisationsbildningen och de blinda klarade av att ta upp diskussionen med stödföreningarna.

Välgörenhetsföreningarna å sin sida var inte alls tilltalade av att blindföreningar växte fram. Det såg man närmast som ett hot mot sin "betydelsefulla verksamhet" och som en missnöjesyttring. Troligen fanns också med i synsättet att man inte trodde att blinda skulle kunna sköta en egen förening.

Rekrytering av medlemmar skilde sig påtagligt i de två organisationstyperna. Blindföreningen skulle bestå av blinda i aktiv ålder. De och inga andra skulle ha det avgörande in­flytandet över besluten.

Välgörenhetsföreningarna rekryterade sina medlemmar, 

"ledamöter", företrädesvis från societeten. Det var främst de förnämsta damerna i länet eller staden som deltog i arbetet. Tack vare denna sammansättning hade man goda förutsättningar för att bygga upp ett fungerande kontaktnät i bygderna för att dels bedriva insamlingar av olika slag, dels för att ge gåvor till enskilda blinda.

Så HÄNDE DET I VÄRMLAND
Värmland var inget undantag. Man levde med i skeendet och tog emot impulser. Först på plan var "Arbetsnämnden för De Blinda i Värmland" som tämligen fort fick avläggare på de större orterna i länet.

Ordförande för Nämnden var landshövdingskan Sandra Unger och hon lyckades engagera gräddan av länets och orternas socie­tetsdamer. Önskan gick ut på att ge hjälp i alla de situa­tioner som uppstod men redan tidigt fick blinda hantverkares förhållanden en viss tyngd i arbetet. Arbetsnämnden utveck­lades till en mycket aktiv och initiativrik institution. Även om den i sitt sätt att arbeta hade drag av för den tiden moderna och liberala synpunkter så var nämnden trots detta mycket starkt förankrad i välgörenhetstänkandet.

De blinda i länet kände behov av att få vara med och bestämma i frågor som berörde dem.

Mycket hände som man ville anpassa bättre till sin egen verklighet. Det diskuterades om former för försäljning av hantverkarnas alster, om köp material och om iordningsställande av verkstäder. Den enskilde var givetvis mycket intresserad av hur åtgärder tog form och hur de genomfördes.

Några blinda kallade till ett möte i Karlstad 1926.

Främst diskuterades situationen för hantverkarna och man var överens om att de blinda borde ha insyn i sådant som berörde dem.

Värmlands Läns Blindförbund bildades med Wiktor Persson, Filipstad, som ordförande.

En av uppgifterna var att samtal med Arbetsnämnden skulle öppna vägen för förbättringar i olika avseenden. Arbetsnämnden uppfattade tillkomsten av ett Blindförbund som ett uttryck för otacksamhet från de blindas sida. Landshövdingskan tyckte inte alls om föreningsbildningen men ville naturligt nog inte avspisa omedelbart. Hon valde i stället att lova att Blindförbundets nästa möte skulle få hållas på Residenset i Karlstad. Löftet var generöst och lockande för människor som aldrig tidigare hade vågat tro på att få komma till länets förnämsta salonger.

Det kom ingen inbjudan från Residenset och Blindförbundets styrelse förmådde inte ta upp kampen för förbundets existens. Under åren som följde fälldes många hårda och kritiska ord mot både Arbetsnämnd och Blindförbund.

Tanken på en egen förening levde vidare men det skulle dröja ända fram till 1935 innan tanken förverkligades.

BLINDARBETSEXPEDITIONEN
I mitten av 20-talet startade "Arbetsnämnderna för De Blinda", ett organ för inköp och försäljningsförmedling.

Det vardagliga namnet blev "Blindarbetsexpeditionen" men officiellt hette det "Nämnden för inköps- och försäljnings förmedling av de blindas arbeten i Värmland".

Från protokoll fört vid Landstingsmöte den 5 september 1924 upptas ett anslag på kronor 5 000 varav kronor 1 500 anges som driftskostnader till förmedlingsorganet. Beslutet var

ett svar på en skrivelse från Karlstads, Arvikas och Kristine-hamns Arbetsnämnder av den 28 juli samma år.

Av många skäl kom borstbindarnas behov att dominera. Antalet "arbetsföra" blinda uppgavs till 74 personer. För dessa utgjorde inkomst av arbete ett måste. Samhällets stöd bestod i "fattigvård" och den ville alla undvika.

Förmågan att arbeta, att göra fördelaktiga materialinköp och att kunna sälja sina alster växlade från person till person. Ett fåtal klarade av allt detta men flertalet behövde hjälp. Konkurrens förekom bland hantverkarna och gav upphov till diskussioner dem emellan.

Blindarbetsexpeditionen blev verksam till utgången av 1957. Den har betytt väldigt mycket för hantverkarna men den har också vållat hetsiga debatter. Särskilt krävdes mycket stora penningtillskott under 40- och 50-talen vars nytta ifråga-sattes.

DISKUSSIONEN TAR FORM
Som tidigare nämnts levde tanken på en Blindförening vidare efter 1926. Alla önskade att något skulle ske och alla kände behov av att få ändringar till stånd. Yngre människor kom med i diskussionerna och kontaktmöjligheterna ökade.

Telefonen gjorde sitt insteg, några fick råd att besöka Blind-föreningar i andra län eller deltaga i rekreationsläger och dylikt som anordnades på en del håll.

Allt detta stimulerade till aktivitet och till tro på sin egen styrka. Välgörenhetsorganisationerna tog alltjämt avstånd från tanken på att de blinda skulle ta itu med sina egna frågor. Det motståndet verkade troligen mera sporrande än återhållande.

Vid samma tid började också stora samhällsförändringar att väcka förhoppningar. Under sommaren och hösten 1934 tog diskussionerna mera konkreta former. Det skrevs brev och det "telefonerades", som det hette, och man planerade för hur arbetet borde bedrivas. Kontakten med De Blindas Riksförbund utgjorde ett gott stöd. Centralpersonerna i förberedelserna var Albert Eriksson, Sunne och Erland Göthe,Geijersdal i Väse. Många av dem som kunde tänkas bli medlemmar i en läns-förening var enskilda medlemmar i De Blindas Förening upa. I mitten av 30-talet träffades en överenskommelse mellan De Blindas Förening och De Blindas Riksförbund som innebar att riksförbundet skulle upphöra och att De Blindas Förening från ingången av 1936 ombildades till en riksorganisation bestående av lokalavdelningar i länen. Även denna faktor underlättade en föreningsbildning.

Så kom då i slutet av 1934 en inbjudan att deltaga i ett möte då en Blindförening skulle bildas.

En episod kan nämnas.

Vi var tre unga värmlänningar som gick på Blindskolan i Kristinehamn. Rektor, en välkänd kommunpolitiker, var en stark man i Arbetsnämnden för De Blinda i Kristinehamn och på Arbetsnämndens länsplan. Han undervisade oss i ""samhälls­lära" och vid en lektion redogjordes för beslutsordningen i kommun och institution. Kontentan av det sagda var att om en elev ville ha permission så skulle rektor och inte lärare tillfrågas. Rektor är alltid förstående inför önskemål. Vi gick in på rektorsexpeditionen och begärde att få ledigt på lördagen för att delta i den blivande Blindföreningens möte i Karlstad. Svaret blev nej med tillägget "att det mötet var inte något för oss ungdomar". Då påminde vi honom om lektionen och sade "vi har inte talat med någon lärare". Vi tillade förstås att vi räknat med hans välvilja. Inför det argumentet ändrade rektor sitt "nej" till ett bestämt "ja". Vårt deltagande blev möjligt och vi kände aktning inför vår rektor.

DEN 2 FEBRUARI 1935

Så hände det som alla så länge väntat på.

Sjutton blinda och några anhöriga samlades till möte. Plats var Strandkaffét på Sandbäcksgatan i Karlstad. Stämningen kunde man inte ta miste på. Nu skulle en förening bildas och nu kunde inget hindra länets blinda från att bestämma i egna frågor.

Vid halv-elvatiden lördagen den 2 februari 1935 äskade Albert Eriksson, Sunne, tystnad. Han redogjorde för förspelet till dagens sammankomst och hälsade deltagarna välkomna. Eriksson manade till kamp i kamratligt samarbete till glädje och nytta för alla.

Till ordförande för mötet valdes E W Andersson, Örebro.

Han representerade De Blindas Riksförbund och var ordförande för Örebro Läns Blindförbund. Andersson. meddelade i samband med övertagandet av ordförandeklubban att han hade etthundra kronor med sig från Riksförbundet som en start för den nya föreningen.

FYRA FRÅGOR
Fyra frågor dominerade meningsutbytet.

Den första gällde bildandet av förening. På den punkten fanns det total enighet. En förening blev det och en som var kampberedd.

Den andra frågan berörde former och vägar för att få till stånd diskussion med Arbetsnämnden för De Blinda. Synpunkterna var många och erfarenheterna från tidigare lyftes fram. Trots allt fanns en stark vilja till att nå samförstånd med Nämnden men det slogs fast att samarbetet skulle vila på likställd basis.

Det tredje diskussionsämnet omfattade samarbetet mellan hantverkarna och mellan dem och Blindarbetsexpeditionen.

Just den frågan skulle sedan dominera debatterna under många år framöver.

Den fjärde frågan tog upp ekonomien men blev inte något större inslag i förhandlingarna.

Besluten var enhälliga. Föreningen blev till, stadgar antogs, riktlinjer för samarbetet med Karlstads Arbetsnämnd för De Blinda fastställdes och styrelse valdes.

En parantes är på sin plats. Arbetsnämnden för De Blinda i Värmland hade omvandlats till att bestå av lokala nämnder. Karlstads Arbetsnämnd blev den ojämförligt mest dominerande och fungerade i praktiken som länsledande.

Samarbetet mellan nämnderna skedde genom ett organ som hette "Värmländska Arbetsnämndernas för De Blinda gemensamma fond"

i vardagslag kallad "Procentfonden". Benämningen hade sitt ur-spring från att varje Arbetsnämnd skulle av sin årliga netto-inkomst överlämna 25% därav till fonden.

DEN FÖRSTA STYRELSEN

Ordförande Albert Eriksson, Sunne

Vice ordförande Erland Göthe, Geijersdal

Sekreterare Johannes Österberg, Karlstad (Hamnkapten i Karlstad)

Vice sekreterare Nils Österberg, Karlstad

Kassör Ester Jansson, Karlstad

Utan särskild funktion:

J Löfberg, Karlstad (Konsul och med i Karlstads Arbetsnämnd och Blindarbetsexpeditionen. Han kom med något senare under året och ansågs som ombud för Nämnden)

Henry Schröder, Forshaga (Handelsföreståndare och ansågs som en bra kontakt för hantverkarna med tanke på försäljning)

 

Några PERSONTECKNINGAR

E W Andersson, Örebro, i 60-års åldern, var en ledande person i De Blindas Riksförbund. Han framstod som en mycket kunnig och medveten föreningsmänniska och hade under årens lopp engagerat sig mycket för att blinda skulle organiseras över hela landet.

Innehav av ett mindre hotell och en liten tobaksaffär utgjorde förvärvsarbetet. Givetvis var han borstbindare som de flesta andra. Det som man kanske bäst minns från hans besök var ledarhunden. Sådana fanns inte i Sverige vid den tiden men Andersson hade själv dresserat hunden och tyckte att han fungerade mycket bra.

Varje gång Andersson klubbfäste något vid mötet, slog hunden svansen i något så det hördes ordentligt eller om det uteblev så skällde han i stället. Detta var ett uppskattat och muntert inslag i förhandlingarna.

Albert Eriksson, Sunne senare Västra Ämtervik, var en 40-års man och till yrket borstbindare. Han hade stor familj som hjälpte honom i förvärvsarbetet.

Kunnighet och energi påverkade påtagligt hans framträdanden och i föreningsarbetet visade det sig att han även förmådde göra starka insatser i förhandlingar med Arbetsnämnden. Rösten var tunn och sträv men ändå genomträngande.

Albert Eriksson ledde föreningen under drygt tio år och gjorde bestående insatser i arbetet. Han hade en god förmåga att ta vara på alla initiativ och att formulera dessa så att de blev inslag i föreningens utveckling.

Eriksson var den starke man som behövdes i uppbyggnadsskedet.

Nina Eriksson, Albert Erikssons maka, var en mjuk och försynt kvinna, _alltid beredd att ge en hjälpande hand.

Mötesdagen var det hon som ledsagade många från buss och tåg till mötesplatsen.

Nina kunde tala vid alla och vann allas förtroende.

Erland Göthe,Geijersdal, omkring 45 år, hade i sin ungdom arbetat vid Stockholms Blindförenings korgmakeri. Hari var en storväxt, fryntlig herre som spred pondus omkring sig. Hans anföranden hade tyngd, logik och humor i sig. Detta

bidrog i hög grad till konstruktiva lösningar på förekommande frågor. Ungdomarna i församlingen kunde alltid påräkna Göthes förståelse och stöd.

Erland Göthe var angelägen om att betraktas som korgmakare trots att han med åren alltmer blev borstbindare.

Erik Nilsson, Nolbygatan, Karlstad, ca 50 år, drev borstbinderi och sysselsatte ett par söner i rörelsen,

Nilsson framstod som en kunnig och driftig småföretagare.

I mötesdebatterna deltog han med liv och lust och hade alltid ett bestämt tyckande om det som för stunden skulle avgöras. Sina anföranden lyckades han ofta avsluta med någon antydan till "det röda Fryksdalen". Men hur han kommit på det är fullständigt okänt.
Emellanåt kunde Erik förefalla både bitter och tvär men det bestående minnet av honom är dock att han var en strålande optimist med inslag av ironi.

Ester Jansson, John Erikssonsgatan, Karlstad, närmare 50 år, Utstrålande finess och behag. Hon var en vänlig och försynt fröken som alltid ville vara till nytta.

Ester bodde tillsammans. med sin syster Stina och damerna sågs aldrig åtskilda. Hon sysslade mycket med stolsitsflätning och något med stickning.
Ester var helt blind så systern bistod henne med kassörsskapet.

Så BÖRJADE VARDAGSARBETET
Den nya föreningen tog med sig från det första mötet stora och svårlösta frågor. Styrkan man hade var att det fanns entusiasm, målmedvetenhet och energi. Man dröjde inte heller utan tog itu med problemen.

De första tio årens arbete präglades av samarbetsfrågor, hantverkareangelägenheter, sökande efter inkomstkällor samt först och sist förstärkning av organisationen.

Till grund för alla strävanden låg vad som uttrycktes stadgarnas ändamålsparagraf.

Där stod

"att samla de blinda inom länet och för blindsaken intres­serade seende vänner för tillvaratagandet av de blindas

gemensamma intressen, och genom sina sammanträden bereda sina medlemmar tillfällen till meningsutbyten och medbestäm­manderätt i blindsaksärenden,

att på allt sätt söka ekonomiskt stödja sina blinda medlemmar och söka föra dem ur deras genom lytet så ofta isolerade ställning, och genom samvaro med ödeskamrater och seende vänner och genom förädlande nöjen bereda dem för­ströelse och omväxling."

SAMARBETE MED arbetsnämnden
Diskussion inleddes med Karlstads Arbetsnämnd för De Blinda om samarbetsformer och om hur aktuella frågor skulle behandlas.

Det visade sig att Arbetsnämnden var mera lyhörd för det som hände än vad som befarades. Många nya och yngre personer hade inträtt som ledamöter i Nämnden och de beredde marken för samarbetet.

Förenklat och förkortat kan sägas att det inom både Nämnd och Blindförening fanns två strömningar. En ville samarbete utan villkor och en annan talade om samarbete med förbehåll. Den senare hävdade "sin rätt.

Totalt sett hade man ett bra och fruktbringande samarbete. Gnissel som uppstod emellanåt förblev endast tillfälliga störningar.

I takt med att föreningen skaffade sig inkomstkällor blev dess medverkan alltmer nödvändig. Redan i slutet av första året upprättades representation för Arbetsnämnden i Blindföreningens styrelse och för föreningen i Nämnden. Året därpå, 1936, permanentades detta.

Föreningens första ombud i Nämnden var Erland Göthe och er-sattes av Albert Eriksson 1937.

Frågor -som förekom i samarbetet spände över ett stort fält. Personligt stöd behövdes ofta. Man ville ha hjälp till tandvård, sjukvård, kläder, bränsle och hyra, reparation av bostad, reglett eller maskin för att kunna skriva punktskrift och mycket, mycket annat.

Radion hade blivit den förnämsta källan till upplysning, kunskap och förströelse för de blinda. Man ansåg att ingen på grund av ekonomiska skäl skulle behöva avstå från radion. Ansökningar om hjälp vid inköp av radio blev mycket förmånligt

behandlade. Det utkristalliserades ett system som gick ut på att det gavs en generell subvention på varje inköp. De Blindas Förening tillämpade en liknande metod och denna blev värdefull som komplement.

Ett annat frågeområde gällde insamlingsverksamhet. Arbetsnämnderna hade verkat under många år och hunnit bygga upp rutiner för penninganskaffning. Värmlands läns Blindförening var i färd med att finna kanaler som skulle kunna ge inkomster.

Man tog nya grepp men ville också utnyttja beprövade insam­lingsformer. Det var naturligt att det som skedde upplevdes som konkurrens och som hinder. Då man läser ett protokoll daterat den 16 december 1943 får man en aning om de stäm­ningar som rådde.

I mötet deltog företrädare för Karlstads Arbetsnämnd, Blindarbetsexpeditionen och Blindföreningen. Det yrkades på nedläggning av föreningens jultidning och bidragskort, eller om det inte var möjligt, senareläggning av utsändandet av dessa. Någon ansåg att föreningens insam­lingsformer var till förfång för försäljningen av blindarbeten.

På tal om eventuell utvidgning av "De Blindas Dag" i avsikt att Blindföreningen skulle kunna bli medarrangör yttrade en dam: "Någon utvidgning av De Blindas Dag går inte, då vi redan gjort vad vi kunnat och inte förmå arbeta mera." Föreningens göranden och låtanden förklarades och försvarades.

Den debatten som fördes gällde insamlingsformer och samarbete men under ytan pyrde en allmän otillfredsställelse med kostnadsutvecklingen för Blindarbetsexpeditionen.

Besluten utformades enligt följande:

"1 Nämnderna och Värmlands läns Blindförening skall hålla varandra underrättade vid behandling av understödsärenden."

"2 De Blindas Dag skall anordnas vid samma tidpunkt som tidigare."

Besluten var endast en bekräftelse på vad som förekom. Det viktigaste med sammankomsten låg däri att samförståndet ökade - samarbetet vann terräng.

Hantverkarefrågor
Hantverket stod helt i förgrunden. Genom föreningen hoppades man kunna påverka den situation som hantverkarna levde Blindarbetsexpeditionen styrdes av Arbetsnämnden vilken utsåg ledamöterna i expeditionen.

Prisläget för borstar var lågt och det ansågs nödvändigt

med tanke på konkurrensen på marknaden. Till detta kom också att ett fåtal borstbindare förde in i debatten mera egois­tiskt betingade synpunkter.

Både Blindförening och Arbetsnämnd hade ett besvärligt och svårbemästrat frågeområde att ta itu med. Man försökte på olika sätt lösa de många detaljfrågorna allt eftersom de togs upp. Dit hörde förbättrade materialrabatter, köp av utrust­ning och verktyg, upprustning av verkstäder, hyresbidrag för arbetsrum, ökade resurser till Blindarbetsexpeditionen och fastställande av prislistor.

Det nya, sedan föreningen bildats, var att hantverkarna måste uppträda som en förhandlingspart med krav på expeditionen men också krav på sig själva.

Vid ett sammanträde med företrädare för Arbetsnämnd, Blindarbetsexpedition och Blindförening den 15 februari 1937 fördes en ingående debatt om hantverkarnas situation.

Initiativtagare till mötet var Blindföreningen. Resultatet blev att föreningen fick representation i Blindarbetsexpeditionen och senare i dess arbetsutskott.

Arbetsnämnden skulle tillskjuta medel så att BORSTBINDARE, som levererade till grossist enligt order från expeditionen, skulle få ett pristillägg med 10%. (Det förekom att försälj­ning till grossist skedde till lägre pris än gällande pris-lista).

Blindföreningen fick uppdraget att utarbeta ett förslag till prislista på borstar som skulle följas av försäljningsorga­nisationen och enskilda hantverkare vid försäljning.

Det förutsattes enighet inom hantverkskåren. Det krävdes också pengar från huvudmannen till subvention i händelse av att prislistan underskreds vid försäljningen.

Man lyckades tämligen snabbt nå bra resultat i samarbetet. Mycket gnissel förekom men det hängde ihop med att försälj­ningen med åren blev en alltför dyrbar stödform.

EKONOMI
En grundförutsättning för att lyckas med den nya organisa­tionen var att få inkomster som kunde täcka behoven. Man ville uträtta så mycket och förväntningarna från medlemmarna var stora. Därtill kom insikten om att hyggliga inkomster skulle ge en bättre utgångspunkt i diskussionerna med välgörenhetsföreningar.

Förslag och tankegångar på hur penninganskaffning skulle ske behandlades, prövades och värderades. Arbetsnämnden ville inte att föreningen blandade sig i anordnande av "De Blindas Dag" och gav i gengäld ett mindre anslag under de första åren. Styrelsen lyckades efter något års arbete ta ett par initiativ som skulle visa sig få avgörande betydelse som inkomstkällor.

SOAREER
I jakten efter pengar försöktes med offentliga underhåll­ningar, från början kallade "soaréer", för att markera att Blindföreningen stod för ett värdigt program. Efter hand to­nades benämningen "soaré" ned för det blev tillställningar av olika karaktär.

Musik, Sång och deklamation ingick mestadels i programmet. Populära andliga sånger förekom ofta som omtyckta inslag. Inga gager till medverkande utbetalades men en del rese-kostnader måste ersättas.

Två unga sångbegåvade damer i föreningen gjorde uppskattade framträdanden vid dessa underhållningsaftnar.

Den första hölls våren 1936 i Haga Ordenshus, Karlstad och följdes under ett par år av liknande på flera orter.

En minnesbild från ett tillfälle långt senare i föreningens historia är värd att nämna.

Vid föreningsmöte föreslogs att minska något på så kallade "generella semesterpengar". En av de nämnda unga damerna, som nu var litet mer än ung, tyckte inte om förslaget. Hon sade: "man har stått i Ordenshuset och sjungit Barnatro och nu ska vi inte få semesterpengar. Föreningen är inte fattig utan är ganska rik."

Under ett par helger i juni 1936 hölls sommarfester i Sunne. De åsamkade föreningen en förlust på kronor 65:67 vilken för­klarades med för hård konkurrens från Kommunistiska Partiets festligheter på samma ort.
Den 19 december lyckades man bättre vid en aftonunderhållning i Väse där förtjänsten blev kronor 64:97.

1938 anordnades i Filipstad ett tombolalotteri som gav kronor 551:23 i nettointäkt.

Med utgången av 1938 upphörde de offentliga underhållningarna. man konstaterade att denna typ av verksamhet var både arbets­krävande och vansklig att bedriva.

VÄRMLÄNDSK JULGLÄDJE
Erland Göthe väckte tanken på utgivande av en jultidning. Det fanns många sådana publikationer på den tiden men det avskräckte inte Alla i styrelsen fångades av iden och satte igång förberedelser. Det gällde att ge tidningen ett innehåll som tilltalade läsarna och att finna bra försäljningskanaler.

Årsmötet 1937 gav klarsignal till utgivning samma år och namnet på publikationen blev JULGLÄDJE. Det ändrades 1939 till VÄRMLÄNDSK JULGLÄDJE.

Albert Eriksson tog hand om allt det praktiska arbetet men styrelseledamöterna tog aktiv del i detaljfrågorna. Införskaffande av text, upptagande av annonser och kontakter med skolledarna och så vidare var sådant som behövde allas medverkan. Albert Eriksson engagerade hela sin familj-i arbetet och tidningen fick ett tycke av familjeföretag. Utan att göra sig skyldig till någon överdrift kan sägas, att tack vare familjen Erikssons arbete blev tidningen det lyckokast den blev.

Innehållet skulle ha en provinsiell ton och sprida upplysning om "blindsaksarbetet" som det hette. De som medverkat i tidningen har mestadels varit kulturpersoner i Värmland. Den första tecknaren som anlitades var konstnären Anders Byberg. Han gjorde omslagsbilden på upplagan 1937 och var medarbetare under många år.

Skolorna ansågs vara en bra försäljningskanal. Detta visade sig vara riktigt. Just lärarnas entusiasm och intresse för uppgiften gav ryggrad åt företaget. Värmlands lärare och skolelever har inte bara tillfört föreningen betydande inkomster, utan också verkningsfullt bidragit till att sprida kännedom

om organisationens syften. Provisionen på försäljningen, som under de första åren var 25 öre, användes mestadels till skolresor.

En minnesbild vill ange upplagan av jultidningen 1937 till

6 000 exemplar och enligt verksamhetsberättelsen uppskattades nettobehållningen till ca 2 000 kronor. 1938 såldes 11 300 exemplar och ökningen fortsatte under åren. På 50- och större delen av 60-talet låg antalet och pendlade omkring 30 000 exemplar. Därunder uppnåddes toppresultatet på 36 000 ex. Under senare år är upplagorna blygsammare och det hänger troligen ihop med förändrad skolstruktur.

Ekonomiskt har Värmländsk Julglädje betytt oerhört mycket. För att nämna en toppsiffra så lyder den på ca 64 400 kronor netto från 1983.

Föreningen var den första av landets Blindföreningar som startade utgivning. Det var många som följde exemplet och som också vann framgångar. Numera är det endast Värmland och Dalarna som ger ut jultidningar.

Bidragskort,
År 1938 diskuterades mycket livligt lämpligheten av att sända ut brevmärken.

Förslaget gick ut på följande:

Perforerade kartor med 50 brevmärken skulle tryckas. Som motiv på märkena valdes Skogsblomman. Varje märke åsattes ett pris på tio öre.

En skrivelse upprättades som beskrev syftet med insamlingen och hur den skulle gå till. Man vädjade om små och stora bidrag. Mottagarna letades fram genom telefonkatalogen, namn på firmor, företag och enskilda personer som hade en titel och som man trodde tillhörde de välsituerade. De som mottog försändelsen uppmanades att använda brevmärkena på sin korre­spondens. Var det så att man inte ville ha märken kunde de återsändas, eller om mottagaren så önskade, överlämnas till någon annan. Efter några år släpptes uppmaningen om återsändande. Insamlingen, startade 1939 och brevmärkena sändes ut i oktober och som från början gav ett bra resultat. Administratör, distributör och alltiallo blev Albert Eriksson. Detta möjliggjordes genom att hans familj så helhjärtat en­gagerade sig i arbetet.

Eftersom verksamheten hade svällt ut avsevärt räckte det inte längre med att ersätta direkta kostnader. En hel familj arbetade och arvodering blev aktuell. Det bestämdes att utöver telefonkostnader, resor och dylikt så skulle 15% av nettointäkten på jultidning och bidragskort utgöra arvode till Eriksson.

Insamlingsformen gav goda inkomster. Personkretsen för mottagandet vidgades med åren och till slut fick alla som hade adresser i telefonkatalogen försändelser. I början av 60-talet gjordes den förändringen att man frångick det tidigare adresseringssystemet och ersatte det med att skicka till alla hushåll i länet. I och med detta stegrades inkomsterna betydligt. Under senare år lämnade insamlingen ett netto på mellan 55 000 och 90 000 kronor. Toppresultatet var omkring 94 000 kronor. 1983 skickades bidragskorten ut för sista gången. Andra förhållanden och andra synsätt gjorde att den verksamheten tillhörde det förgångna.

Även denna insamlingsform fick på sin tid efterföljare i andra län. De har upphört i takt med utvecklingen och Värmland var troligen det sista området där formen bibehållits till, våra dagar.

Bidragskorten har utan tvekan möjliggjort att Synskadades Länsförbund, Värmland är en stark och verksam organisation. Sedan slutet av 50-talet har inga provisioner utgått till någon insamlare och detta har givetvis också höjt netto - intäkten.

ANSLAG FRÅN KOOPERATIVA FÖRENINGAR MED FLERA
Samtidigt med debatten om bidragskort framkom alternativet om ansökningar till kooperativa föreningar, fackföreningar och kommuner. Dels anfördes som skäl att den insamlingsformen kunde göras billig att genomföra, dels enkel att kontrollera och dels trodde förslagsställarna få stöd från dessa mål-grupper.

Ansökningar gick till föreningar och kommuner, inte i stället för utan jämsides med bidragskorten. Några stora inkomster blev det aldrig men de tusentals kronor som årligen flöt in betydde likväl en hel del. I början utgjorde bidragen från kooperationen den större delen men med åren övertog kommunerna denna roll.

ANDRA FRÅGOR OCKSÅ VIKTIGA

Hantverksfrågor, samarbete och ekonomi pockade på insatser men jämsides därmed fanns det mycket annat som trängde på

och krävde arbete. Organisationen var ny och skulle växa till sig, stabiliseras, så att den kunde bli vad man hoppades på. Den 25 januari 1936 antecknas att Värmlands läns Blindförening antagits av De Blindas Förening, Riksorganisation

av Sveriges Blinda, som lokalavdelning. Därmed hade man orga­nisatoriskt blivit en del av en större enhet kunde påräkna Riksorganisationens stöd i olika avseenden och bli representerad i dess högsta beslutande församling.

FÖRENINGSMÖTEN
Två möten hölls årligen.

Årsmöte i mars eller april och höstmöte under september - oktober. Antalet deltagare var ungefär lika med antalet medlemmar. Det skulle verkligen komma något särskilt emellan för den enskilde för att avstå från ett föreningsmöte.
Från början deltog ca 40 - 60 personer men siffran steg med åren.
Årsmötena hölls mestadels i Karlstad och höstmötena förlades till andra orter. Kristinehamn och Arvika var vanliga platser. De första mötena hölls som regel en söndag. Resorna fick del­tagarna själva stå för men middag försökte föreningen bjuda på. Begreppet lunch förekom inte. Ekonomin blev stadigt bättre och den möjliggjorde mer påkostade möten. Från 1937 betalades ut resekostnader vid behov, logi samt kaffe och mat under mötesdagen.

Tidsschemat för ett möte såg ungefär ut så här:

Lördag omkring kl 5 (17), samlades man på hotellet för att få rum. Enkelrum var det inte tal om utan det som stod till buds var flerbäddsrum. Något senare på kvällen kom de som bodde på mötesorten och kaffe beställdes in på något av de större rummen eller till en hall  och så upplevdes en intensiv samvaro.

Hela kvällen förflöt under diskussioner, sång,, historiebe­rättande och förtroliga personliga samtal. Styrelsen höll. vanligtvis sammanträde på ordförandens rum men när det var slut sällade sig ledamöterna till sällskapet.

Själva mötet hölls på söndag med början omkring kl 10.00.

Med åren blev mötena långa och efterhand måste också lördagen

användas som förhandlingsdag. Då samlades man tidigare så att diskussionerna kunde ges den tid som behövdes. Diskussionerna spände över ett brett spektrum av frågor. Det mesta rörde sig om borstbindarnas förhållanden och de­battinläggen fick ofta en stark prägel av personlighet. Trots intensiteten och hettan i meningsutbytena lyckades man stärka solidariteten och höll uppe det goda humöret. När man upplevde lördagskvällens samvaro kunde man inte ana att det fanns så många tyckanden i de frågor som ventilerades. När 50-talet kom och årtiondena därpå ändrades karaktären av diskussionsämnen. Det blev nya och mera breda angelägenheter som krävde uppmärksamhet. Oförändrat stod likväl kvar under årens lopp glädjestunderna som samvaron utanför förhandlings-rummet gav. Den betydde oerhört mycket förr och det gör den fortfarande men åvilar numera lokalföreningarna.

Från ingången av år 1977 är Blindföreningen ett länsförbund och har nu andra arbetsformer.

FRIBILJETTER På BUSSAR
Leng ansökan till Värmlands och Norra Dals Bussägareförbund begärdes att blinda skulle ges fribiljetter. Motiven härför var flera. De blindas ekonomiska situation nämndes men också deras behov av att kunna uppehålla kontakt med varandra och med anhöriga och vänner. I botten för önskemålet låg naturligt nog även tanken på hantverkarnas resebehov i anslutning till arbetet.

Svaret blev positivt från Bussägareförbundet och redan 1937 beviljades de första fribiljetterna till blinda. Den främsta anledningen till att det gick så bra var att David Haglund, chef för GDG och med i ledningen för Bussägareförbundet, såg fribiljetterna som en hjärtesak.

Värmlands- Norra Dals Bussägareförbund hade linjer över ett geografiskt stort område och därigenom kunde ganska långa resor företagas. Teoretiskt gick det att åka från Sveg till Strömstad.

Fribiljetter beviljades under många år framöver och först inpå 60-talet upphörde dessa.

SEMESTERPENGAR
På olika håll i landet hade startats semesterhem för blinda. Huvudmän för dessa var som regel respektive områdes Blindförbund eller stiftelse och med Riksorganisationens stöd i någon form. Avgifterna vid hemmen hölls låga men trots detta kunde det bli svårt att få pengar över till resor och uppe­hälle.

Semesterlagen kom till och folk talade om värdet av semester. Bland de blinda fördes också diskussion om rekreation och om andra miljöer. Det var naturligt att frågan togs upp i för­eningen och att man borde lösa problemet. 1940 lämnas så gott som samtliga medlemmar ett semesterbidrag på 35 kronor och därigenom hade man funnit en form som kom att bibehållas till början av 60-talet. Summan höjdes med åren och blev som högst 100 kronor. Till detta gavs också bidrag till semester efter individuell prövning.

SEMESTERHEM

Under 40-talets första år debatterades livligt frågan om att anskaffa ett semesterhem. Styrelsen tittade på ett par gårdar i Västra Ämtervik vid Fryken och plan för ekonomisering och drift utarbetades. Tanken gick ut på att några semester-veckor skulle anordnas under sommaren och att hemmet hölls öppet under de stora helgerna för medlemmarna. Vid sidan av rekreationsverksamheten bedömdes det möjligt att lämna ut jordbruket på arrende. Det blev inget av projektet med se­mesterhem och 1944 släpptes tanken helt.

Under ett par somrar i mitten av,60-talet återkom frågan om rekreationsveckor i Värmland men då i en annan form. Föreningen hyrde Sillegården i Västra Ämtervik under två sommarveckor och subventionerade kostnaderna där något för sina- gäster. Arrangemanget blev mycket uppskattat. Så här i efterhand kan man säga att det var tur att föreningen inte under 40-talet tog ansvar för ett eget semesterhem. Arrangemanget på 60-talet visade sig vara en mycket lämpligare och billigare form.

år 1971 började en typ av rekreation. En elva-dagars kurs anordnades i slutet av juli tillsammans med Klarälvdalens Folkhögskola. Kursen innehöll tre lektioner på förmiddagen

och gymnastik och bollspel, promenader, cykling och rullskidor

med mera på eftermiddagen. Sådana kurser har anordnats varje år sedan dess och det har aldrig varit några rekryteringsproblem till kurserna.

STUDIEVERKSAMHET
Tidigt i föreningens arbete fördes studiefrågor på tal. Någon entusiasm väckte detta inte bland de äldre men alla var medvetna om värdet av sådan verksamhet. Några studiecirklar genomfördes och organisationen stod för resekostnader. Cirklarna hölls i Karlstad men rekryteringen skedde över hela länet. Den första studiecirkeln hölls troligen 1943 eller möjligen 1944 och ämnet var föreningskunskap.

I en motion från Värmlands läns Blindförening 1941 till De Blindas Förenings ombudsmöte föreslogs att Riksorganisationen skulle starta en egen studieverksamhet. Beslutet vid ombudsmötet ledde till start 1943.

Under senare delen av 40-talet förekom flera studiecirklar och i skiftet mot 50-talet blev det också veckoslutskurser. år 1948 är ett märkesår eftersom det var då föreningen begärde medlemskap i ABF-distriktet. Både tidigare och senare har all studieverksamhet bedrivits i samråd med ABF och dess avdelningar.

Några år in på 50-talet låg studiearbetet i träda. De som skulle kunnat uträtta något hade fått andra uppgifter i samhället. Helt bortglömda var inte studiecirklar och dylikt men allt hölls på sparlåga. I skiftet mellan 50- och 60- talen blev det ånyo fart på arbetet. Organisationen var i ett ex­pansivt skede och det behövdes en bred rekryteringsbas för att motsvara förväntningarna. Sedan dess kan sägas att studieverksamheten haft en framträdande plats. Föreningen har satsat mycket pengar på detta område och säkert är det just den sats­ningen som gjort att organisationen kunnat bli ett bra språkrör för synskadade.

1977 och tre år framöver bedrevs en länsomfattande uppsökande verksamhet. För ändamålet erhölls genom ABF-distriktet statliga anslag som tillsammans med den egna insatsen lyckades få med många flera i studiecirklar.

När Värmlands läns Blindförening 1977 blev Synskadades Länsförbund, Värmland då hade funktionärer ute i lokalföreningarna redan erhållit en god utbildning under flera år. Lokalföreningarna var således väl rustade för sin uppgift. Den nämnda uppsökande verksamheten blev det stora provet för lokalföreningarna och det klarade de med glans.

Kulturen hör ihop med studierna. 
Ända från tidigt 40-tal har som regel någon sort av kulturinslag förekommit vid mötena.

SOCIALT STÖD
Redan från början av verksamheten fick styrelsen behandla ansökningar om hjälp till olika ändamål. Det rådde fattigdom och det behövdes stöd. Arbetsnämnderna hade under många år bedrivit hjälpverksamhet men det kändes troligen lättare för den nödställde att vända sig till sina egna - sin egen förening med bekymren. Allt eftersom föreningens ekonomi blev bättre och bättre ökade också kraven på individinriktad stöd-verksamhet. Under många var detta ständigt återkommande ärenden. Man kan påstå att föreningens styrelsen fungerade som "socialnämnd".

På 50-talet då synsättet på samhällets förpliktelser mot människorna undergick förändringar trängde detta också in i arbetet. Många blev uppbragta av försöken till samråd med socialbyråer. Erfarenheterna av "fattigvård" levde starkt kvar. Det gällde att handskas varsamt med samordningsfrågorna. Åren gick och nya behov anmälde sig.

Hjälpmedel kom till och många ville få sådana. Flera kom ut på arbetsmarknaden eller i utbildning och även sådant krävde personligt stöd. Kort sagt, behoven hade fått en något annan karaktär men kostnaden för verksamheten ökade.

Samhällets stöd till handikappade utvecklades mer och mer och frampå 60-talet började mera akuta insatserna att avta. Något år in på 70-talet förekom ansökningar om bidrag från enskilda mera-sällan men under de sista tio åren tillhör detta ovanligheterna.

Om man ska ge ett generellt omdöme om denna verksamhet så är det att den onekligen betytt väldigt mycket under årens lopp. Den har gett många synskadade tro på sig själva och sin förening.

EN MARGINALANTECKNING
Större delen av det skrivna berättar om de första tio åren. Naturligtvis är det mycket av detta som också är med i det senare arbetet, Skulle man våga sig på en karaktäristik över det första skedet så kan det se ut så här: Pengar, Pengar och åter pengar, För att bli stark; Smälta ihop hantverkareintressen till en gemensam vilja och handling;

Uppnå samarbete med Nämnderna för De Blinda på jämställd fot med dem;

Stödja de blinda ekonomiskt, socialt och kulturellt till en bättre standard;

Bygga upp föreningen på kamratskap och solidaritet.

ÅR 1946

I en organisations arbete inträffar det då och då händelser som blir en milstolpe i historiebeskrivningen.

1946 slutade Albert Eriksson som ordförande. Den starke och helt dominerande gestalten får lämna plats för andra. Allt hade vilat i Erikssons händer, administration                                                           penningmedel för jultidning och bidragskort samt de förbindelser som fanns för detta. Arbetet hade svällt ut högst väsentligt och troligtvis blev det för mycket att hålla ihop. Behovet av en öppen och bra kontroll framstod som krav och likaså önskemål om en bättre arbetsfördelning inom styrelsen. Föreningen hade uppnått en god ekonomi och den utgjorde tryggheten för arbetet.

Albert Eriksson stod i föreningens tjänst i elva år och utan överdrift kan sägas att ingen annan har lyckats göra så stora och bestående insatser i arbetet som just Albert.

ARBETET FORTSATTE

Bytet på ordförandestolen 1946 innebar ingen förändring i arbetsinriktning. Insamlingarna omhuldades omsorgsfullt och diskussionerna om Blindarbetsexpeditionen fortsatte med oförminskad intensitet. Något nytt började likväl tränga fram bland medlemmarna. Samhällets alltmer ökande ansvarstagande för medborgarna påverkade synsätt och värderingar. Hantverksfrågor tenderade till att bli arbetsmarknadsproblem.

Redan 1942 fick en borstbindare anställning vid en piano-fabrik i Karlstad. Det blev resultatet av samarbete mellan De Blindas Förenings arbetsmarknadskonsulent och krafter här i Värmland.

Ar 1946 utsåg styrelsen ett ombud vid Länsarbetsnämnden med uppgift att följa utvecklingen på området. Frampå 50-talet stegrades intresset för arbete på den reguljära arbetsmarknaden och för utbildning i andra yrken än de traditionella "blindyrkena". Styrelsen hade förståelse för utvecklingen men var samtidigt utsatt för ett väldigt tryck från äldre hant­verkare och Blindarbetsexpedition. Man hade inte förmåga att analysera värdet av centrala åtgärder De Blindas Förening erbjöd till stöd för främst borstbindarna.

Allt eftersom åren gick ställdes ökade krav på kostnadstäckning för expeditionen. Mycket kraft i arbetet gick åt till diskussioner omkring hantverkarnas situation och förtog litet av engagemanget för andra initiativ på arbetsområdet. I styrelsen invaldes chefstjänstemannen för Länsarbetsnämndens Arbetsvårdsexpedition och bakom detta låg en önskan att ha direkta kontakter med allt det nya som växte fram.

Samarbetet med Arbetsnämnderna för De Blinda hade sedan mitten av 40-talet varit mycket bra och med åren helt friktionsfritt. 1Nämnderna hade stark sympati för samhällsutvecklingen och var mycket angelägna om synpunkterna på frågorna hos de synskadade. Man satsade också betydande summor på arbetet som i all större utsträckning skedde mellan Nämnder och Blindförening.

PARTIELLT ARBETSFÖRA
Den 13 september 1948 bildades samarbetskommittén för Partiellt Arbetsföra i Värmland.

I förberedelsearbetet hade Blindföreningen tagit mycket aktiv del. Det var fem föreningar som bildade underlag för den nya organisationen. Engagemanget från föreningens sida har varit starkt ända fram till våra dagar. Genom samarbetet med andra handikapporganisationer har flera värdefulla kontakter erhållits och stöd i speciella frågor har utgjort en bra tillgång i arbetet att tillvarata de synskadades intresse.

TALBÖCKER
År 1955 är ett märkesår i föreningens annaler.

Det var då De Blindas Förening startade sitt talboksbibliotek och Värmlandsföreningen stod beredd att föra ut det nya till medlemmarna. Subvention lämnades till inköp av bandspelare (talboksapparater) och enskilda inom föreningen ställde upp för att, instruera om hur bandspelarna fungerade.

Kontakt togs med Länsbiblioteket. Visserligen skedde all ut­låning från Biblioteket i Stockholm, men bibliotekarierna med sin chef i spetsen, insåg tidigt att detta skulle bli ett område där Länsbiblioteket skulle få stor betydelse och där man kunde påverka skeendet. Den framsynthet som redan då märktes har med åren avsatt tydliga spår i utvecklingen. Efter några år blev bandspelarna klassade som tekniska hjälpmedel och lämnades gratis till brukarna.

Likaså vidgades användningen av bandspelarna till information av olika slag.

På studieområdet öppnades nya och oanade möjligheter. Riksorganisationen insåg detta och ett stort flöde av studiekurser talades in på band. Helt naturligt blev detta också ett kraftigt lyft för studieverksamheten i föreningen.

60- och 70:-talen har till fullo tagit vara på inspelningsteknikens fördelar och föreningen har på detta område på föredömligt sätt följt med i utvecklingen.

Samarbetet som inleddes på ett tidigt stadium mellan organi­sationen och Biblioteken har fördjupats under åren. Både personal och beslutsorgan medverkar i samarbetet på ett sätt som ger goda löften för framtiden.

ÅR 1957
Året präglas av granskning och omvärdering.

Det visade sig att Blindarbetsexpeditionen åsamkat föreningen betydligt mera pengar än vad den officiella redovisningen

gav vid handen. Allt flera började inse det förmånligare i att överföra det lokala försäljningsorganets uppgifter till det centrala i Stockholm. Landstinget hade sedan 20-talet anslagit pengar till ändamålet och det lyckades att få landstinget till att överföra anslaget till föreningen. 1958 gavs ett anslag på kronor 10 000 för stöd till blinda hantverkare.

Under tiden närmast före 1957 hade arbetet i huvudsak gått i gamla hjulspår. De nya verksamheter som bröt fram godkändes men fick aldrig något ledarengagemang från styrelsen.

NYA TAG
1958 kom flera nya personer med i det interna arbetet. Styrelsen tittade på det som varit och anpassade arbetet bättre till den pågående utvecklingen. Något av föreningens entusiasm och viljekraft under sin första tio-års period kunde åter upplevas. Den känslan underlättade säkert mycket då det gällde att vinna medlemmarnas stöd och medverkan. Under tiden från då och till våra dagar har funnits och finns fortfarande en stark ledning som är lyhörd för strömningar bland medlemmarna.

Man genomförde ingen revolution utan tog med sig in i den nya tiden det som alltjämt fordrade åtgärder och man grep sig an sådant som väntade.

KONSULENTVERKSAMHET
De Blindas Förening startade i slutet av 50-talet en konsulentverksamhet.

Aktiva' synskadade fick en gedigen utbildning för uppgiften som konsulent och ett nät av sådana byggdes upp över hela landet. De Blindas Förening hade huvudmannaansvaret men tjänsterna skulle knytas till länsföreningarnas arbete.

Den första maj 1960 var startdagen för konsulentverksamheten här i länet. Den möjliggjordes genom ett landstingsanslag på kronor 6 000:- Tjänsten omfattade-både Värmlands och Örebro län vilket i praktiken betydde halvtidstjänst på vardera stället.

Konsulentarbetet gick ut på att söka upp synskadade, före­trädesvis nysynskadade, ge dem råd och stöd i den iråkade situationen och att upprätta ett register över synskadade i länet.

Redan från början inriktades arbetet på socialkurativa insatser. Detta att en konsulent, som själv var synskadad, kom och besökte den enskilde upplevdes mycket positivt. Förmed­ling av kunskap och erfarenheter beträffande tekniska hjälpmedel samt om hur sådana kan erhållas var och är alltjämt bestående inslag i verksamheten.

Genom sin personkännedom och kunskap om socialpolitikens utveckling blev konsulenten från början en ovärderlig tillgång i föreningens arbete.

Verksamheten har med åren fått en allt större betydelse. Ett bra register över kända synskadade i länet är upplagt. Tusentals hembesök är gjorda under åren och intrycken från dessa har tillfört föreningsverksamheten värdefullt stoff. Delad tjänst med Örebro upphörde efter något år och tack vare ökade landstingsanslag blev det heltidstjänst för Värmland.

Sedan några år har Synskadades Riksförbund fört diskussion med Landstingsförbundet om eventuellt överförande av konsu­lenterna till landstingen. Motivet härför är att organisationen anser att uppgiften tillhör landstingets ansvarsområde. Diskussion togs också upp i Värmland. Landstinget har under flera år lämnat full täckning för konsulentkostnaderna och det var enkelt att föra över, huvudmannaskapet från organi­sation till landsting. Så skedde första januari 1982. Därmed var en verksamhet direkt ledd av organisationen avslutad men engagemanget från konsulentens sida för föreningen är det-samma och därvidlag har ingen förändring inträffat.

TALTIDNINGAR
Vid 20årsjubileet 1955 presenterades hur en framtida tal-tidning skulle kunna utformas. Det dröjde sedan fram till

år 1962 innan man startade en taltidning. Föreningen började då utgivningen av Värmlandsbandet som alltjämt utkommer. Verksamheten är avgjort den viktigaste som bedrivits under de 25 sista åren. Föreningen har satsat stora pengar men har också erhållit betydande anslag från landstinget för ändamålet.

VÄRMLANDSBANDET startade alltså 1962 med ett nummer per vecka. Allt eftersom man vann erfarenhet och i takt med ökade in­formationsbehov blev det först två, senare tre nummer per vecka. Innehållet skulle främst bestå av klipp från Värmlands‑

pressen och i mån av utrymme material som distribuerades från Riksorganisationen. Den inriktningen finns kvar.

1981 utökades utgivningen till fem dagar i veckan. Prenumera­tionsavgiften har hållits mycket låg, för närvarande är den 60 kronor per år.

INFORMATIONSBANDET (medlemstidning) började utges 1964.

Det skickas till alla medlemmar inom länet fyra gånger per år. innehållet består av föreningsinformation, uppgifter från konsulenten, studiefrågor, motionsverksamhet och mycket mera. Ingen prenumerationsavgift tas ut och den enskilde får behålla kassetten.

Annan information såsom möteshandlingar, cirkulär från Läns--förbundet och andra aktualiteter läses som regel in på kassett och sändes till dem som man vill nå med uppgifterna. Lokalföreningarna har i ökad omfattning börjat utnyttja Läns-förbundets tjänster för inläsning av information. Kommunala taltidningar finns numera i så gott som samtliga kommuner. Att så är fallet är tack vare ett målmedvetet och energiskt arbete från Länsförbundet och lokalföreningarnas sida.

liven inläsning av vanlig utgåva av tidskrift förekommer. Som exempel kan nämnas S-tinget och Vi i Karlstad. När det gäller kommunala taltidningar och landstingets tidning så svarar kommun och landsting för den totala kostnaden. Här nämns endast huvuddragen i den utveckling som ägt rum.

På taltidnings området kan man verkligen tala om en expansion. I våra dagar är man i färd med att gå ett steg vidare. Vanliga tidningar på kassett är aktuella och med den livskraft som finns här torde även dagstidnings frågan efter hand komma att bringas till sin lösning.

I Värmland har taltidningsverksamheten varit förnämlig jäm­fört med landet i övrigt och den positionen kommer förhopp­ningsvis att finnas kvar.

SLFs VÄRMLAND LJUDPRODUKTION
Tillkomsten av taltidningar gjorde det nödvändigt att anskaffa inspelnings- och kopieringsapparater.

I takt med teknisk utveckling och ökande behov förnyades utrustningen. Målsättningen var att den framställda produkten skulle ha en mycket god kvalitet.

I mitten av 70-talet skedde en genomgripande förändring av metoden. Man övergick från att använda öppna bandspolar till kassett. Det var inte bara kopieringen som stod i blickfånget utan även inläsningssidan uppmärksammades. Först byggdes en mindre studio som ersattes efter något år av en större och bättre utrustad.

Den första kopieringsanläggningen var installerad i en medlems hem i Kristinehamn. I och med att Länsförbundet fick lokal så flyttades utrustningen till denna.

Från början utfördes arbetet på arvoderingsbasis men tämligen snart blev det :nödvändigt att anställa ljudtekniker. Numera är det två tekniker och en kontorist som är heltidsanställda. Till detta kommer arvoderade inläsare och redigerare. Utöver den egna taltidningsproduktionen har uppdrag, utförts åt andra. Sålunda anlitas Ljudproduktion av bibliotek, kommuner, ABF och taltidningsutgivare från olika håll i landet.

Tack vare en stor mängd av externa uppdrag är det möjligt att uppehålla en stor produktion samtidigt som uppdragen tillför intäkter. Landstinget lämnar betydande stöd till Länsför­bundets taltidningsverksamhet och detta kommer indirekt Ljudproduktion till godo.

KANSLI
Föreningsarbete är inte bara sammanträden, protokollskriv­ning och så vidare. Däri ligger också att ta kontakt med andra, att verkställa beslut, att förvara föreningshandlingar och att bedriva medlemsvård. För det senare krävs arbetsformer som gör det lätt för medlemmarna att nå förtroendevalda och att kunna tillgodogöra sig den service organisationen erbjuder.

Under de första årtiondena måste allt detta skötas i styrelseledamöternas hem. Rekryteringen till föreningsposter skedde i huvudsak bland hantverkarna. Dessa kunde som regel bestämma över sin tid vilket gjorde det möjligt för dem att fullgöra någon föreningsuppgift på dagtid. Det egna förvärvsarbetet sköts upp till en annan tid på dygnet. Med tiden kom rekryteringen att i all omfattning ske bland personer som arbetade på den reguljära arbetsmarknaden. Detta medförde problem då det gällde fullgörande av föreningsuppdrag. Jämsides med förändringen av rekryteringsstrukturen vidgades fältet för föreningsengagemanget påtagligt. Samhällsut­vecklingen påfordrade detta och likaså det förhållandet att några nya och ganska unga människor tog hand om förenings­rodret.

Det var två akuta behov som tvingade fram anskaffande av lokal. Konsulenten måste få en expedition och taltidningsverksamheten krävde utrymmen. Man kunde inte längre räkna med att konsulent och taltidningstekniker skulle sköta arbetet i sina hem.

Den första lokalen hyrdes 1963 i en källare på Staketgatan i Kristinehamn. Ganska snart fick man ytterligare kontorsut­rymmen på samma ställe.

1973 hade källarvåningen blivit för trång. En kontorslägenhet en trappa upp i fastigheten Tegelslagaregatan31, Kristinehamn blev den nya adressen. Verksamheten stod inför nya språng framåt och det ledde till att man bara något år senare hyrde ytterligare lokaler i fastigheten. Trots detta blev det nöd­vändigt i början av 80-talet att flytta konsulentexpiditionen till annan plats i staden. Nu under det 50:de verksamhetsåret (1984) konstateras att Länsförbundet måste överväga att på något sätt utöka lokalbeståndet.

Konsulenten fick expedition på kansliet 1963. Vid sidan av sin tjänst fullgjorde han också många föreningsuppgifter och :fungerade som en föreningsfunktionär. Även ljudproduktionen och därmed sammanhängande verksamhet kom efter något år in i lokalerna och därmed blev arbetet samlat till en fast punkt. Kansliet hade äntligen blivit en verklighet.

En kontorist anställdes och senare en så kallad "kretsorganissatör". I takt med organisationsutvecklingen förstärktes personalen efter hand för att bättre klara behoven som anmälde sig inom de olika verksamhetsgrenarna. Länsföreningen fick en kontorist på heltid som vid sidan av kretsorganissatören skötte kansliuppgifter för organisationsarbetet. Tillgång till kansli har varit av stor betydelse för verksam­heten. Det har också utgjort en naturlig träffpunkt för de förtroendevaldas arbete på fritid. Behov av deras insatser har inte blivit mindre, snarare tvärtom, trots tillkomsten av personal. Karaktären har kanske något förändrats därhän att man numera sysslar med planering, målbeskrivning och genomförande av olika slag av aktioner.

KRETSVERKSAMHET
I slutet av 60talet hade antalet kända synskadade ökat betydligt. Det var en följd av konsulentens arbete. En utredning inom Riksorganisationen föreslog uppbyggande av en lokalt förankrad verksamhet som skulle bestå av aktiviteter av skilda slag. Det gängse uttrycket för detta blev "kretsverksamhet".

Värmlands läns Blindförening insåg behovet och tillsatte på ett tidigt stadium en så kallad "kretsorganisatör". Denne tog kontakt med medlemmar och andra ute i bygderna och fick till stånd kriskommittéer. Administrationen, skrivhjälp med mera fullgjordes av Länsföreningen. Arbetet lyckades mycket bra och i början av 70-talet var hela länet täckt av kommitté.

I september 1970 anordnades en veckoslutskurs för att utbilda kretsledare. Sådan utbildning återkom sedan årligen fram till 1977.

Under den första tiden behövdes ganska mycket hjälp från föreningens sida men tämligen snart började man fungera som lokalföreningar trots att krets kommittéerna var helt styrda av, organisationen. Det visade sig att många fångades av verk­samheten och gav sig i kast med arbetet. De har blivit betydelsefulla spjutspetsar för organisationen ute i kommunerna.

Den första januari 1977 upphörde kretsarna. De blev då lokalföreningar med egna stadgar och egen administration. Under de år som kretsverksamheten pågick hade medlemmarna blivit vana med föreningsarbete och väl skickade att själva ta ansvaret för verksamheten.

Här tillåter jag mig en avvikelse genom att säga några ord om en person.

Ville (Vilhelm) Fingal var den man som på 60-talet utsågs

till kretsorganisatör. Nu efteråt, då man har facit till hands kan konstateras, att valet var ett lyckokast. Fingal hade tidigare varit fackligt aktiv med goda insikter om organisationsarbete. Med åren blev hans synskada alltmer uttalad samtidigt som villkoren på arbetsmarknaden hårdnade. Ville Fingal anställdes och han gav sig i kast med de nya arbetsuppgifterna på ett engagerat sätt. Ville har en enastående förmåga till att ta kontakt och att entusiasmera dem som han samarbetar med. Efter pensioneringen tillstötte sjukdom och han var tvungen att dra sig tillbaka. Intresset hos

honom finns kvar och han vill gärna veta vad som händer. Jag vågar påståendet att uppbyggandet av lokala föreningar inte hade varit så enkelt som det blev utan Villes insatser. Det var Ville som ledde verksamheten och det var han som gjorde de synskadade medvetna om värdet av lokala föreningar.

MOTIONSVERKSAMHET
I slutet av 60-talet ville man göra något åt behovet av motion. Man visste av erfarenhet att synhandikappet reser besvärliga hinder och det gällde att komma tillrätta med dessa. En motionsledare tillsattes med uppgift att speciellt ägna detta frågeområde uppmärksamhet. Handikappidrotten växte fram och det ansågs naturligt att synskadade skulle ta del i utvecklingen.

Vid möten och andra sammankomster propagerades för motionsverksamhet och medlemmarna uppmanades att aktivt deltaga i de nya handikappidrottsklubbarna. Föreningen var med också vid starten av Värmlands Handikappidrottsförbund (VI-IIF). I och med att kretsar kom igång fick motionsledaren en bra kontakt med det lokala arbetet och kunde initiera till olika aktiviteter.

Det mångskiftande motionsarbetet sköter lokalföreningar och handikappidrottsklubbar. Länsförbundet genomför tre länsom­fattande arrangemang per år. De ska närmast ses som komple­ment till lokal verksamhet. Flera synskadade deltar i idrottstävlingar, både inom och utom landet. Om inte kostnader för sådant deltagande kan ersättas från annat håll så har Länsförbundet i regel lämnat stipendium för ändamålet. Som en stimulans i det lokala arbetet genomförs varje år en motionstävling mellan lokalföreningarna.

Verksamheten påbörjades i slutet av 60-talet och den är alltjämt lika angelägen för Länsförbundet att stödja.

OMORGANISATION
Föreningen har sedan sin start 1935 haft en stadgeöversyn och tre omfattande revisioner av stadgarna. Den sista, 1976, ledde till att föreningen omvandlades till ett modernt länsförbund bestående av åtta lokala föreningar.

Den första januari 1977 var dagen då Synskadades Länsförbund, Värmland trädde i stället för Värmlands läns Blindförening.

Förbundet stod väl rustat för att möta gamla och nya uppgifter och detsamma gällde för lokalföreningarna.

Redan från första dagen kunde konstateras att lokalföreningarna funnit sin roll i organisationen men att de också ställde krav på sitt länsförbund.

De år som gått sedan 1977 bar spår om mycket hög aktivitet och ett starkt engagemang. Synskadades situation ska, lösas genom förändringar i samhället och det är sådana organisationen vill påfordra.

INTRESSEPOLITIK
Under 70-talet talade man inom Riksorganisationen mycket om intressepolitik. Man sade att Riksförbundet borde ha som sin främsta uppgift att skapa opinion för samhällsförändringar. Egentligen var detta inte så nytt och modernt. Föreningsbildningen utgjorde ju ett uttryck för en önskan om att påverka synskadades situation i samhället. För detta krävdes opinionsbildning, fordrades insikt och behövdes kanaler till det politiska livet. Begreppet "intressepolitik" var nytt men innehållet gammalt och vant.

Naturligtvis rycktes Synskadades Länsförbund, Värmland med i framtoningen av bevaknings- och påverkansarbetet. I och med tillkomsten av lokala föreningar blev kontakterna med kommunerna mera vardagliga. Det var där ute på orterna som

man kunde aktualisera frågor såsom färdtjänst, ledsagartjänst, heminstruktör, en säkrare trafikmiljö och så vidare. Det kan tyckas som om det inte händer så mycket men ser man utvecklingen i ett längre tidsperspektiv så kan likväl för­bättringar noteras. Vardagsarbetet bär trots allt frukt.

I strävan att förankra aktuella frågor hos medlemmarna är rådslag och kampanjer ofta förekommande arbetsformer. Dagstidningar på kassett, taltidningarnas innehåll, synskadades situation på den värmländska arbetsmarknaden, informationsproblemen och mycket mera har ägnats uppmärksamhet. Tillblivelsen av syncentralen i länet är ett bra exempel på hur en viktig fråga slussas fram till politiska kanaler som i sin tur handlar. Exemplen är legio men det får räcka med det nämnda.

Medlemsutveckling Antalet medlemmar uppgick de första åren till ca 40 och steg under 40-talet till uppemot 70. Sedan var ökningen något större och hundra medlemmar nåddes i slutet av 50-talet. Därefter inträffade en mer markant ökning från år till år. I anslutning till omorganisationen 1977 skedde en ovanlig stark medlemsökning. Det hängde naturligt ihop med starten av lokala föreningar.

Medlemsutvecklingen kan belysas med följande siffror:
År               Antal
1945         72
1955         94
1965        177
1975        271
1984        648
Upplysning om några fakta kan bidra till att förklara medlemsutvecklingen.

För att bli medlem på 30-talet måste man vara under 60 år och räknas till gruppen blinda. Det betydde att ha mycket starkt nedsatt synförmåga. 60-årsstrecket var ett uttryck för att organisationen verkade för arbetsföras frågor. Åldersgränsen höjdes senare till 67 år och i slutet av 50-talet försvann den helt.

Begreppet "blind" kan tolkas så att man saknar så kallad "ledsyn"" eller "man har svårigheter att orientera sig på främ­mande plats". Definitionen mjukades upp successivt med åren och frampå 50-talet började man tala om "synskadade" istället. Processen tog sin tid och i samband med att begreppet "handi­kapp" växte fram så tog användningen av uttrycket synskadad fart. Även i det sammanhanget var definitionen snäv men tänjdes ut i takt med utvecklingen. Dagens definition bygger snarare på hur den enskilde uppfattar sin synförmåga men kvar finns givetvis vissa begränsande bedömningar.

Synskadades organisation har alltid varit angelägen om att tillvarataga synskadades intressen i olika avseenden. Sam­hällsutvecklingen har lett till att även en tillsynes mindre syndefekt kan vålla stora svårigheter. Det finns en strävan att inordna hela bredden av synskadeproblemen i en organisation. Man tror att en uppdelning på flera specialgruppers

föreningar förmodligen skulle bli negativt i arbetet. Inrättande av konsulenttjänst i länen ökade kännedomen om hur många synskadade det fanns. Genom den kunskapen fick föreningen en betydligt större målgrupp att rekrytera medlemmar ifrån.

AVSLUTANDE ORD
Denna skrift vill belysa utvecklingen under år som gått. Uppgifterna grundas på dels egna minnen och dels på anteck­ningar ur arkiv. Egentligen skulle åtskilligt flera detaljer kunnat tagas med men jag hoppas att skriften ändå ska ge en hygglig överblick.

Kortfattat kan sägas att föreningens, numera Länsförbundets, utveckling bestått av tre stora skeden.

De första tio åren präglades av entusiasm och "nybyggaranda". Det andra skedet från 1946 till 1958 följde i huvudsak gamla fotspår och den tredje perioden formas av praktiska insatser för att göra synskadade rustade för att deltaga i samhällsgemenskapen och att uppträda som en intresseorganisation, en fackförening för de synskadade.

Allt vi vunnit är inte ett fåtals verk, det goda resultatet är samverkan mellan många och kanske just därför så värdefull.

H Mällroth