Många av mina barns kompisar undrar ”jaha, din mamma ser inte, hur går det?” men sen bär jag in två däck från bilen utan problem och de säger ”fan, vad stark hon är”. Men min syn sitter ju inte i musklerna. Det finns så mycket fördomar.

Jag har ledsyn och får ledsagning via SoL. Det är otroligt viktigt för att jag ska kunna träna på mina egna villkor. Det handlar i grund och botten om självständighet. Jag kan känna mig så fri när jag tränar. Man får sig en riktig genomkörare och jag blir så skönt trött efteråt, det är verkligen en euforisk känsla.

Jag tävlade under några år. Tillsammans med mitt team åkte jag på alla möjliga träningsläger och hade riktigt roligt. Jag hade samma ledsagare under alla år, vi blev tajta. Man behöver lita på den personen till 100 procent. Om ledsagaren ger mig instruktioner en sekund för sent kan jag tappa balansen. Det handlar mycket om personkemi.

Idag tränar jag mest olika typer av funktionell träning och mer metodiskt för att bygga muskler och kondition. Jag brukar gå på yogapass till exempel. Där har varje rörelse ett namn, vilket gör det lättare. När vi ska göra solhälsningar vet jag precis vad det handlar om. Det hjälper mig otroligt mycket när jag går på ett träningspass och instruktören säger saker som ”utfallssteg framåt”, då är jag helt med. När jag precis började på passen gick jag fram före start och berättade att jag var synskadad och att de gärna fick prata om rörelserna. Men då får man komma i tid och gå fram innan de andra deltagarna har lagt ut sina mattor, vattenflaskor och vikter.

Man måste våga ta platsen. Vi spelar mycket rundpingis hemma. Jag är skitdålig men jag är alltid med, det är det viktigaste. 9 av 10 gånger är det jag som går av först men när jag väl får till en träff är det ingen som tar den. Kanske för att ingen är beredd. Det är viktigt att våga vara dålig. Så kände jag kanske inte som ungdom – det kommer med åldern.

Det är så jäkla skönt.