Med käppen i ena handen och ryggsäck och påse i den andra, släpps jag av färdtjänsten och tar mig ut på bryggan där Saga, min båt, ligger förtöjd. Det är en segelbåt. Vit och blå, med fina tampar och matchande blåvita fendrar. Snygg och iögonfallande på bryggan, men också djupt älskad i mitt seglarhjärta.

På andra sidan bryggan har en ny granne tillkommit. En äldre man med en större motorbåt. Det är när jag ställer av mig påsen, sätter mig ner och drar i förtöjningen för att kliva på, som orden ovan kommer. När jag väl klivit ombord och står på däck fortsätter han att gorma, varpå jag vänder mig om och undrar vad det är frågan om. En lavin av gnäll kommer ur honom som sammanfattas i två saker. Jag är oansvarig och blinda har inget på en brygga att göra.

Jag behärskar mig och undrar om han vill fråga något, hälsar honom välkommen till bryggan och vänder mig om för att gå ner i ruffen. Då undrar han hur mycket jag ser. Nästan ingenting, svarar jag. Jag hör honom med en duns hoppa ner i sin båt och efter det lägger sig en tystnad som kommer att bestå i två månader, trots att vi ibland ses så ofta som dagligen.

En blåsig dag är jag nere och lägger på en extra tamp, vilket gör att jag måste ligga på mage och använda båda mina armar. Vinden ligger på och det gungar lite. När jag är klar och ska i land står han och tittar på utan att säga ett ord. Han tror inte att jag uppfattar hans närvaro men det gör jag, så klart.

Nästa gång vi möts har jag med mig en back öl, en ryggsäck och en påse. Nu måste jag gå två gånger för att få med mig allt, och det är dessutom lågvatten och lite jobbigare att ta sig på båten. Gubben är där, kommer fram, hälsar och säger att han kan bära ölbacken. Jag hälsar artigt och tackar för hjälpen.

På väg ner i ruffen ropar han på mig. Jag ställer ner påsarna och går tillbaka. Nu tar han min hand, ber om ursäkt och säger att det är han som är dum i huvudet. Efter det hejar vi varje gång vi ses, och han har full koll på allt som förändras på min båt. Vi fick bra kontakt och inte bara hans fördomar, utan också min frustration, försvann av att vi befann oss precis mittemot varandra.

Människors rädsla och fördomar är deras värsta fiende i mötet med oss synskadade. Synlighet, gränssättning, information och en stark självkänsla är våra bästa vapen. Genom att berätta våra historier och söka stöd hos varandra kan vi bli vaccinerade mot det som drar ner oss. Låt detta vara tiden då vi blir tuffare, starkare och mer synliga!