Fas 1 – Ur kaoset skapas det oväntade

Dagboksanteckning 12 augusti

Jag ser bara ljus och mörker sedan födseln. Det mesta i mitt liv är just nu ett enda kaos. Ett långt kapitel är på väg att ta slut och en helt ny fas ska till att inledas. Allt som andas ”framtid” känns ungefär lika skrämmande som det berömda monstret i garderoben i barndomens mardrömmar. Jag sitter i ett jobbsamtal när jag och personen på andra sidan luren av någon anledning kommer in på hästar. Plötsligt hör jag mig själv säga: ”Man kanske skulle börja rida”. Ungefär en millisekund senare inser jag den fulla relevansen av det gamla ordstävet ”Tala är silver, tiga är guld”. Vad fan sa jag precis? Fem ord som inte gick att ta tillbaka. Samtalet avslutades med att vi bestämde oss för att åka ut till ridklubben och undersöka om det kanske kunde bli lite ridning av någon gång.

Fas 2 - Är det här min fristad?

Dagboksanteckning 22 augusti

Söndag förmiddag. Jag och min medhjälpare i denna personliga konvertering åker ut till ridklubben. Mitt första intryck är den härliga stämningen på klubben. Alla är glada och trevliga och jag känner mig hur välkommen som helst. Men hästarna är stora. Jättestora! En sådan rackare kan ju kasta av lilla mig hur lätt som helst. Men som sagt: Det är så himla trevligt där ute, en fristad. Jag behöver en fristad! Äh, vad fan! Jag testar.

Fas 3 – Point of no return

Dagboksanteckning 7 september

Efter jobbet åker jag till en butik där de säljer ridkläder. När jag lämnar butiken är jag en ridutrustning rikare och ett par tusenlappar fattigare. Härifrån finns ingen väg tillbaka. Nu när jag har köpt de här grejerna får jag ju se till att använda dem.

Fas 4 – Skarpt läge

Dagboksanteckning 18 september

Lördag. Härligt höstväder. Premiär. Nu är det skarpt läge. För första gången ska jag komma i kontakt med Eddie (en av hästarna) och även rida på henne. Där och då kände jag mig som världens proffs. Jag är galet nervös när jag kommer dit, men den känslan försvinner efter ett par minuter i boxen med Eddie.

Fas 5 – Tala är guld

Dagboksanteckning två år senare

Nu har det gått två år sedan den där tvivlande räddhågsne stackarn med ett kaotiskt inre tog sina första stapplande steg som hästmänniska. Jag insåg snabbt att ridning var beroendeframkallande och snart utvecklades ridklubben från att bara en fristad, till att också bli ett ställe som jag verkligen ville komma till. Det känns fortfarande som att jag lär mig nya saker varje gång och nyss påbörjade jag min femte termin. Utan att skryta kan jag ju inte förneka att jag har utvecklats. Nu verkar det – till råga på allt – som att jag har inspirerat en synskadad vän att börja rida på samma ridklubb och vem vet? Kanske blir det fler. Det hoppas jag verkligen, för ridning är – till skillnad från vad jag trodde för två år sen – en aktivitet för alla. Så med facit i hand är det kanske läge att vända på det gamla ordstävet. Ibland är det kanske så att tiga är silver och tala är guld.