Jag är 36 år gammal men har redan gjort mina drömresor. Det finns självklart ställen jag fortfarande vill besöka för att de verkar intressanta, men jag har ingenting som står högt på listan, vilket på sätt och vis känns fint. 

Jag kom nyligen hem från Sydkorea. Folk hade berättat för mig att det var häftigt, och jag var nyfiken. Det är ingen lätt uppgift att sammanfatta en sådan resa. Vilka anekdoter är värda att ta upp, vilka upplevelser ska beskrivas, vilka foton ringar in dessa dagar… det har i sin helhet varit en fantastisk resa.

Den stack ut lite eftersom syftet var att få en inblick i hur livet är som synskadad. Jag åkte dit med hjälp av stipendiet Lars Norrmans fond. Vi, alltså jag och mitt resesällskap, såg absolut landet från ett ”turistperspektiv” också, men det var inte målet med resan. 

Vi träffade Korean Blind Union (Synskadades Riksförbunds motsvarighet i Sydkorea), utvecklarna för hjälpmedlet Rivo-keyboard och ledarhundskolan Samsung Guide Dog School. När vi åkte vidare från Seoul till Busan träffade vi också Busan School for the Blind.

I Sydkorea strävar de efter att en person med synnedsättning ska kunna delta i samhället på samma villkor som alla andra. Stödet kring specifikt ledsagning är utformat därefter. I tunnelbanan fanns ett myller av ledstråk som visade vägen, alla perronger hade glasväggar för att förhindra att man ramlade ut på spåret och utropen lästes upp på flera olika språk. Om du behövde ledsagning så gick det att ringa till ordningspersonalen vid varje station. 

Någonting mer som gjorde staden lättillgänglig var apparna Naver och Papago. Med Naver kunde vi planera våra rutter, få tydlig information om avgångar och notiser när det var dags att kliva av. Med Papago kunde vi översätta koreanska till engelska genom att antingen klistra in text eller ta ett foto på texten.

Vi fick jättebra kontakt med en kvinna på Korean Blind Union, och åt middag med henne och hennes partner ett par gånger. Det var ovärderligt att kunna smsa henne och få tips om ställen att besöka. Det var också ett rent nöje att se hennes partners min när han testade Djungelvrål.

Någonting som förvånade mig är hur pass mycket stöd de kan få i Sydkorea. En person som är registrerad som gravt synnedsatt eller blind har i snitt 150 timmars ledsagning i månaden. Jämför det med mina ynka timmar här i Sverige. Jag kände lite ”oj, det kanske är dags att lära sig koreanska”!