Min syn började bli sämre för ungefär tio år sedan. Jag kunde inte längre se hastighetsmätaren i min bil och visste direkt att det handlade om gula fläcken. Men jag skulle ju bli pensionär, så det var ingen fara med det. Min synnedsättning är faktiskt ingen sorg, jag har inte gråtit på nätterna.

Allt blir väldigt intressant när man inte ser ordentligt. Bara att ta sig över gatan. Jag får idag lyssna noga, så att det är tyst omkring mig, till exempel. Man inser att det finns andra lösningar på saker och ting. Vita käppen är verkligen en välsignelse. Den ger mig frihet, vänlighet och hänsyn. Åldrandet är naturligt. Jag är för närvarande inte det minsta rädd för döden till exempel, det är som det är och går inte att göra så mycket åt.

Idag har jag skaplig ledsyn. Jag gick en punktskriftskurs, ”prickkursen” som jag kallar den, och kan nu alla bokstäver. Men jag känner dem inte alltid. Det är en klar brist faktiskt. Jag spelar ju lite gitarr och man får tjock hud på fingrarna. Men det är inget större problem. Jag har syndator med förstorad text, där kan jag läsa hjälpligt och klara mina inbetalningar.

Jag är urstockholmare men min mamma kommer från Bergslagen och pappa från Småland. När jag var tre år gammal fick jag en trampbil. Pappa kom hem från militärtjänsten, kriget var nästan slut, och han hade väl en slant över. I den har jag suttit och lekt hela livet, metaforiskt sett.

Jag har haft en sån tur. Från skolan minns jag en teckningslärare som sa ”gör vad ni vill”. Jag ritade en bil i tusch och fick högsta betyg. 15 år gammal gick jag sedan till NK:s dekorationsavdelning och frågade om det fanns jobb. ”Kan du komma på onsdag?” svarade de. Det var otroligt. Jag har nu sysslat med grafik i 50 år. På fritiden tycker jag om att etsa i kopparplåtar och jag har målat en hel del.

Annars brukar jag kalla mig för ”åkare”. Efter värnplikten körde jag taxi, sedan var jag körlärare i 16 år. Som taxichaffis var det roligt att få vara social. Det var bara att fråga passageraren ”vad har du jobbat med hela livet?” och de berättar från A till Ö. Jag körde en man som lagt hela Västerbron med spackelspade. Och jag körde en flicka som berättade att hon målar litegrann. När vi var framme vid hennes gård i förorten, så kom hon ner i solskenet och ställde upp sina tavlor. Om man bara pratar händer det saker. 

Som 40-åring sökte jag mig till SJ och blev lokförare. Det är poesi att åka, att färdas, att se hur landskapet passerar förbi. Tidiga sommarmorgnar, djupsnö på vintern. Som lokförare har du fantastiska vyer året om. 

Men man går genom livet blind om man bara ser. Som synskadad tänker jag på doft, smak och känsel på ett nytt sätt. Jag minns filmen ”Seger i mörker” från 1950, jag såg den som pojk. Den handlar om Gustaf Dahlén, som uppfann klippljusapparaten och solventilen, ett system för fyrbelysning. Han blev blind efter en olycka men fortsatte att uppfinna saker hela livet. Dörren stängs inte för att du förlorar din syn, det finns andra möjligheter.