Jag föddes med en ögonsjukdom som har blivit sämre med åren. Idag ser jag bara ljus, mörker och lite färg på höger öga. Det är ingen syn som jag har någon nytta av. På vänster öga ser jag ingenting, där har jag protes. 

I ungefär fem år har jag kämpat för min rätt till färdtjänst. Jag är snart 25 år och ska inte behöva fråga mina föräldrar om skjuts när jag vill åka någonstans. Någon som ser hade tagit bilen själv, eller cykeln. 

År 2020 flyttade jag från min hemstad Helsingborg till Umeå för att plugga och fick bara färdtjänst beviljad på vintern. De tyckte att ja, på vintern är det mörkt och snöigt och då kan det behövas, men när det är fint väder kan jag ta mig runt. Väldigt konstigt resonemang. Jag ser ju inte bättre för att snön försvinner. Vi överklagade till förvaltningsrätten och fick rätt.

Ett halvår senare började nästa kamp. Jag flyttade tillbaka till Helsingborg och sökte färdtjänst på nytt. De sa nej, ansåg att jag kunde ”träna in” sträckorna jag behövde åka med kollektivtrafiken. Till slut skrev min synpedagog ett intyg och förklarade hur det fungerar med orientering och förflyttning för mig, att det inte är rimligt att resonera så, och SRF:s ombudsman gav också ett utlåtande. Nyss kom besked om att förvaltningsrätten ger mig rätt. Skånetrafiken vill däremot inte acceptera beslutet utan har överklagat till kammarrätten. Vi får se vad som händer. Det finns ingen logik i deras agerande utan verkar bara handla om prestige.

Jag försöker att kasta mig ut ändå och fråga någon om vägen om jag hamnar fel, jag är inte typen som ger upp. Men tröskeln att ta sig ut är högre idag än för två år sedan eftersom min syn har blivit sämre. Det känns inte lika tryggt att ta sig runt längre.

Jag har kämpaglöden, men blir samtidigt utmattad efter bakslag på bakslag. De ser inte att vi är människor utan vi är bara siffror i statistiken. Det är inte viktigt för dem att jag ska kunna leva ett bra liv. När jag sträcker ut handen blir jag misstrodd och det känns nästan som jag blir behandlad som en kriminell, men snälla, jag ber inte om hjälp för att det är kul. Det är inte lyxtaxi jag söker på grund av bekvämlighet, utan bara stöd för att kunna ta mig fram och leva som vem som helst.

Jag avstår absolut från saker. Träna på gymmet till exempel. Jag får ta mig dit när vänner kan ledsaga, det kanske bara blir en gång i veckan istället för två, tre som jag hade velat. Jag ska inte behöva förlita mig på vänner och familj för att kunna ta mig ut men det är där vi hamnar när samhället sviker.

Att söka ledsagning skulle jag vilja men det har jag inte ens brytt mig om att göra. LSS kommer jag inte att få, det får i princip ingen, och via SoL hade jag kunnat tänka mig men det är också en kostnadsfråga. Vad vill jag lägga pengarna på? Helst träning och resor. Jag har ett stort intresse för tåg och järnväg. 

När jag var liten var jag ofta uppe på S:t Eriks Ögonsjukhus i Stockholm. Mycket i det var tufft men just tågresan dit och hem blev någonting roligt. Jag gillar lugnet i själva tågresan men också den tekniska biten kring järnvägar och olika tågmodeller. Är nyfiken på hur järnvägen kommer att utvecklas i framtiden. Sveriges bästa tågstation måste vara Malmös. Den är pampig.