Många gånger genom åren har jag funderat på hur jag egentligen ser. Omgivningen undrar också, för jag kan ju inte ens själv riktigt förklara hur min syn funkar. Jag har Nystagmus (ögondarrningar), är väldigt närsynt och jag har Oculocutan albinism typ 2. Nu som 51-åring ser jag hela 13 procent på ena ögat och 9 procent på andra, vilket är bättre än förr då jag såg 10 procent och under. 

Den första tiden med mina nya, svagare glasögon kändes det nästan som att jag såg för mycket! Allt blev så jättetydligt på något sätt och jag blev ganska trött av alla intryck. 

Just det där hur hjärnan hanterar synförmågan och synnedsättningen är intressant. De senaste tio åren har jag funderat mer och mer på vad det gör med mig att inte se som andra. Det är först nu jag har börjat se hur det hänger ihop, trots att jag har varit psykiskt sjuk i omgångar. 

Tidigare har jag ofta jämfört mig med personer som inte ser nåt alls och tänkt att jag med min förhållandevis stora synförmåga borde klara mig som vem som helst, men så enkelt är det verkligen inte. Efter att ha förstått att synnedsättningen har påverkat mig en hel del och även påverkar mig dagligen, har jag blivit snällare och mindre dömande mot mig själv. När orken är slut har jag blivit bättre på att ta hand om mig, stanna upp och reflektera kring min ambitionsnivå. 

Att inte lyssna in sig själv och stanna upp när ens ork tar slut kan få stora konsekvenser, vilket jag har fått erfara. 

När jag ser tillbaka förstår jag att min “psykresa” startade när jag kom hem över jul, efter en termins universitetsstudier på Irland hösten 1996, då 23 år gammal. Min mamma såg att jag inte mådde bra och tog mig till vårdcentralen. Läkaren som jag träffade sa att jag som är så ung bara borde köra på och att allt kommer bli bra. Jag undrar ibland vad som hade hänt om läkaren hade lyssnat mer på mina tankar och känslor – om det då hade gått så illa för mig som det sedan gjorde. 

Första gången jag insjuknade på allvar var 1999. Jag jobbade i techbranchen, brände ut mig och hamnade i en djup depression, blev katatonisk. Det gick inte att bara ’köra på’ i hopp om att allt skulle bli bra igen. Istället tappade jag allt. Jag slutade äta och dricka och hade en önskan om att bara gå upp i rök och försvinna genom denna inaktivitet. 

Jag blev friskare genom mediciner och ECT, det vill säga Electroconvulsive Therapy. När jag efter fyra månaders frånvaro kom tillbaka till jobbet valde jag att vara öppen och prata om vad jag hade varit med om, trots att man på den tiden inte pratade särskilt mycket alls om psykiatri, psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar. Där valde jag min återhämtningsväg framåt genom att vara öppen. Det bör inte ses som konstigare att bli psyksjuk än att till exempel bryta ett ben när man åker skidor. 

Hösten 2006 gick jag en kurs i att möta mig själv, med frigörande dans och andningsövningar och annat hälsofrämjande. Jag hade aldrig gjort något sånt innan, men tyckte att det var helt fantastiskt. Detta ledde dock fram till att jag fick en psykos med vanföreställningar. Jag har än idag ingen aning om hur det kunde bli så, mer än att det var mycket nytt, intensivt och många intryck att hantera. Resultatet blev i alla fall samma som 1999. Jag slutade att äta och dricka och kom ur det genom behandling, även om det den här gången tog längre tid. Jag fick diagnosen bipolär sjukdom.

Jag tror att synnedsättningen har gjort att jag ligger på en högre energiåtgång i snitt, om man jämför med medel-Svensson. När det har blivit för mycket för min hjärna så är det som att den har stängt ned, med psykisk sjukdom som följd. 

Den bipolära sjukdomen och synnedsättningen är kanske ingen vanlig kombination, men det finns många personer med synnedsättning som lever med psykisk ohälsa. Det är viktigt att vi pratar om och uppmärksammar det. 

Jag som är född på 70-talet och har varit synskadad sedan födseln har faktiskt aldrig fått frågan på syncentralen om hur jag mår mentalt. Jag hittade psykologstöd vid Syn-, Hörsel- och Dövenheten först när jag själv läst psykologi på universitetet och förstod att jag nog hade lite att fundera på kring synens påverkan på hela mitt då fyrtioåriga liv. 

Jag hoppas att andra synskadade möts av den frågan idag, för jag vet att det hjälper att öppna upp om psykisk problematik. För att orka fungera och också återhämta sig efter svackor behöver vi alla kunskap, information och stöd.